Julen närmar sig och snart fylls tågen med studenter på väg för att träffa släkt och vänner. Studentlivskrönikör Linnéa Berglund reflekterar över stressen i att inte kunna vara på flera ställen samtidigt.
Den här tiden på året brukar jag längta mig fördärvad. Jag brukar inte kunna vänta tills det är dags att ta tåget mot hemstaden, räkna ner dagarna till resan mot godisbakning, långpromenader och tänd brasa. Men inte i år.
Istället har jag skrivit b-uppsats i Helsingborg och samtidigt försökt styra upp nyårsfest med vännerna i Örebro. Planerat julklappar till pojkvännen och på samma gång filat på den där kompletteringen som måste lämnas in. Mina fötter trampar mellan Campus, Knutpunktens perronger och min lilla lägenhet men i huvudet snurrar festliga förrätter, tågtider och julklappsrim i en enda röra. Framför allt, där snurrar schemat jag konstruerat för att hinna träffa alla innan tåget går nedåt i landet igen, tillbaka till vardagen.
Det stressande med att ha ett ben i varje stad blir extra påtagligt den här tiden på året. Innan jag flyttade till Skåne hade jag svårt att relatera till dem som aldrig känner att tiden räcker till. Nu förstår jag precis vad de menar. Istället för att drömma om Närkes snötäckta vidder och härliga middagar med familjen stressar jag över att inte få tillräckligt med tid att umgås.
Kanske borde jag se det åt andra hållet och omfamna det positiva i att ha ett hem i flera städer. Minnas den trygga känsla som infinner sig när tåget rullar in på Resecentrum, hur jag plötsligt älskar allt med min hemstad efter några månader på annan ort. Hur fantastiskt det är att äntligen träffa alla som jag saknar så mycket.
Jag vet att jag inte hade uppskattat allt som finns där på samma sätt om jag inte bott här. Jag vet det, men det är ändå svårt att komma ihåg när stressen över att hinna träffa familj, vänner, släkt, pojkvän under de få veckor jag har möjlighet tar överhanden. Jag slits mellan viljan att planera upp all vaken tid och det rationella i att ta det lite lugnt under de dagar då det faktiskt är möjligt.
Medan vissa studenter slits mellan två städer av anledningen att det är lite roligare att hänga med lundavännerna än att äta lutfisk med gammelfaster är det för mig självklart vilken stad som har mitt hjärta. Även om jag har svårt att se mig själv någonsin flytta tillbaka till min hemstad hade jag valt den framför Helsingborg varje gång. För det handlar egentligen inte om platsen i sig, utan om människorna som finns där.
Jag hoppas att några dagar hemma skapar det lugn jag så desperat längtar efter, så att inte de efterlängtade mötena präglas av den stress som nu ständigt gör sig påmind. Förhoppningsvis kan distansen till uppsatser, tentaresultat och prestationsångest skapa den frid jag vill ska prägla julhelgen. För om det är något som är positivt med att slitas mellan två städer långt ifrån varandra, så är det möjligheten att låta avståndet göra jobbet och tillfälligt glömma bort att den ena finns.
