Igår ägde finalen i Paradise Hotel rum och jag ska säga att jag är besviken. Missnöjd. Tom.
Förra året var jag rosenrasande, jag ville hoppa in i skärmen och skälla ut Jesper efter noter. Igår var det bara ointressant. Jag gillade varken Jasse och Freddie eller Paow och Erik, men någonstans var det kanske en värdig revansch för Paow efter förra årets känslomässiga haveri. Det var fint hur Paow och Erik faktiskt inte svek varandra och visade att ibland ska man kanske våga lita på någon annan.
Vi har fått se mycket under dessa månader med Paradise, vi har blivit upprörda, bestörta, glada och fnittriga. Och vad som har hänt där inne har varit viktigt för både de som tittar och de som viftar bort det som skräp-TV, för detta speglar vårt samhälle och visar hur vår omvärld ser ut. Om än den vi nu tittar ut i är lite gråare och lite kallare.
Under de sista dagarna hände mycket och jag vill skriva om det. Jag vill skriva om hur fascinerande känslor är och hur man kan se att hur glad Saga än var över att se Kristian, var hon så mycket lugnare när han inte var i huset. Hur en person kan påverka en så mycket att det styr ens hela känsloregister. Jag vill skriva om hur irrationella bråk är och hur det nästan alltid slutar med att de ljuger om vad den andra har gjort utan att någon märker det. Jag vill skriva om sexualitet, genus, mänskliga relationer, vad jag tycker om varje enskild händelse. Men det finns varken tid eller plats.
Paradise Hotel har väckt många känslor och varit ett hett diskussionsämne i Lund under hösten. Jag har hört reflektioner som fått mig att kikna av skratt, åsikter som fått mig att tänka om och funderingar som öppnat upp mitt sinne.
Men det Paradise Hotel främst har gjort är inte att underhålla oss, det är att föra oss närmre varandra. I höstmörkret har vi alla sökt värme framför TV:ns artificiella ljus och vi har samlats i par eller i större grupper för att låta dessa människor fängsla och förtrolla oss.
Jag vet inte hur det är med er – men Paradise Hotel har räddat mig från fler obekväma tystnader och gett mig många nya vänner. För om det inte vore för dessa tre dagar i veckan, hur hade jag då lärt känna alla jag känner idag? Vad hade vi haft för anledning att ses så mycket och intensivt?
Finalen må ha lämnat mig tom, men säsongen har fyllt mig med kärlek. Jag vill tacka Paradise Hotel för att de hjälpte mig att så snabbt komma in i min nya hemstad, gav mig massa nya tankar och goda vänner. Jag vill tacka dem för att jag fått skratta och bli arg och fått möjlighet att skriva om dem för Kulturbloggen. Jag vill tacka dem för att de gör misstag jag själv aldrig vill efterapa. Jag vill säga tack, helt enkelt.
PS. Smail borde ha vunnit. DS.
