Nu är det snart jul, och ännu ett år har passerat på landets kultursidor. Vilka kulturbråk- och diskussioner har då varit de mest uppiggande 2014?
- Kulturmannendebatten
Under försommaren 2014 kretsade snart sagt varje kulturkrönika om en person allena: Kulturmannen. Denna debatt om patalogiskt uppmärksamhetstörstande män inom kulturlivet som ”lever för konsten” och som skor sig på kvinnors bekostnad initierades av DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman. I en lång artikel spådde Beckman denna daltade och bullrige konstnärsarts snara utdöende, i och med att allt fler kvinnor slår sig in på den finkulturella parnassen.
Alla delade dock inte Beckmans åsikt att Kulturmannen var på tillbakagång. Röster höjdes om att Kulturmannen visst var alive and kicking eller att han ersatts av den podcastande Mediamannen.
Lina Thomsgård förfäktade bestämt att det måste slutas liggas med honom om han någonsin ska lära sig att veta hut. Och även fast debatten officiellt avrundades i och med Beckmans slutreplik i mitten av juni har Kulturmannen-diskussionerna stillsamt fortsatt att puttra på.
Kan det vara så att du som läser detta i själva verket misstänker att du är en Kulturman, och vill undersöka saken närmre? Du kan då med fördel genomgå följande test.
- Betygsinflationsdebatten
I somras rasade en riktig pärla till kulturbråk, som tog form efter att den före detta musikkritikern Kjell Häglund på Twitter bestämde sig för att ”säga som det är” om svenska musikkritikers svek mot sina läsare.
Genom att ge svenska artister, och då framförallt den hyllade systerduon First Aid Kit, överdrivet höga betyg så fann han att dessa gjorde våld på den ”pophistoriska analysplikten”.
Och efter att ha konstaterat att ”Gradvall är den enda med samma erfarenhet som jag” drämde han till med en anklagelseakt som gjorde att många i den svenska kritikerkåren gav sig in i ringen och förklarade för varandra vad musikkritik ”egentligen handlar om”. Detta betyginflationsdrama, som till och med plockades upp av SVT, hölls vid liv i tjugotre skälvande dagar. Vill ni ta del av Häglunds gnäll i första hand? Läs då här.
- Hugo Rask-debatten
Få kan väl ha missat att den upphöjde filmregissören Roy Anderson i en intervju med Fokus ”gick ut med” att romankaraktären Hugo Rask, kulturmännens kulturman, i Lena Anderssons högt älskade Egenmäktigt förfarande i själva verket var baserad på en verklig förlaga. Det vill säga, Roy Anderson.
Själv hade han inte läst boken, men vänner och familjemedlemmar hade upplyst honom om att stora likheter mellan honom och Rask förelåg. Och eftersom han och Andersson tidigare hade haft ett kort förhållande var det inte särskilt svårt att lista ut hur det hela hängde ihop.
Detta var också något som de flesta med inblick i Stockholms kulturscen hade tagit för givet innan regissören tog bladet från munnen, men när ordet väl var ute blossade en rejäl debatt upp om relationen mellan verklighet och konst, och (framförallt) om Roy Anderson var ett svin eller inte som hade fräckheten att föra det på tal.
Lena Andersson, som precis skulle ge ut uppföljaren till succéromenen, var dock noga med att påpeka att fiktion är fiktion och att Hugo Rask inte var något annat än en romankaraktär (om än med något begränsad framgång).
- Filter-pissar-på-Sigge-som-pissar-på-Filter-debatten
Inte i något kulturbråk har tonläget varit högre än under Filter-gate i våras. Magasinet Filter och författaren och podcastaren Sigge Eklund gick då loss på varandra med verbala rallarsvingar till följd av ett porträtt om Eklunds familj i sagda tidning.
I denna artikel, signerad Marcus Joons, utmålades Sigge med familj som narcissistiskt störda, något som Sigge – som hävdade att han varken hade fått läsa sina citat innan publicering eller kände till att artikeln skulle handla om någon mer än honom – liksom tog lite illa vid sig över.
Filter svarade dock på hans kritik mot tidningen med att förklara att han förstås hade föredragit ett ”höviskt, idoliserande personporträtt” och med det var fajten, som sedan kidnappades av kultursidorna på Aftonbladet och Dagens Nyheter (som kom att föra långa diskussioner om Filters journalistiska metod och om vad mediemän förväntar sig av intervjuer), i full gång.
Bråket nådde sedan sitt odiskutabla crescendo när Sigge, under Stockholm Media Week skickade en film där han med en hastig rörelse rycker av sig byxorna och ylande pissar på en Filter-tidning. Vill ni uppleva denna starka scen, klicka här.
- ”Sorgliga socialist”-debatten
Okej, att inget tonläge skulle varit högre än i Filter-gate var kanske en lögn ändå. Grälet som utspann sig mellan Martin Aagård, verksam vid Aftonbladet Kultur, och Karin Olsson, Expressens kulturchef, var ändå snäppet hätskare.
Det började med att Aagård anklagade Olsson för att i artiklar om det Ukrainska parlamentsvalet ignorera att den revolutionäre högernationalistiska presidentkandidaten Oleh Ljasjko blev den tredje mest framgångsrike kandidaten, vilket – hävdade Aagård – implicerade att hon bröt med Expressens antifascistiska tradition.
Detta påstående tog hon av allt döma inte lätt på, Karin Olsson. Hon svarade med att anklaga Aftonbladet Kultur för att gå Vladimir Putins ärenden genom att köpa hans verklighetsbeskrivning. Att Ukraina skulle närma sig Europa var ju ingenting som ”en sorglig socialist” av Aagårds slag önskade och fortsatte med att jämföra honom med en hund som gick i ”Lenin-försvararen” Åsa Linderborgs ledband.
Som grädde på moset valde sedan vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt att blanda sig i bråket med orden: ”Är Aftonbladets kultursida är (sic) ett litet eko av Putins propaganda?” Mer uppiggande än så blir det knappast. Aagårds öppningsattack går att finna här.
