Du har just avslutat en middag på en fin restaurang med dina närmaste och det sedvanliga berömmandet av maten går varvet runt ända tills att en person i sällskapet, som nyss varit på toaletten, återgår till sin plats och säger: ”Det var ganska gott men köttet var lite smaklöst” och börjar sedan oproblematiskt prata om restauranger som serverar bättre kött, som om hen gjorde resten av sällskapet en tjänst. Uttalandet följs endast av tystnad och vördnad ty personen i fråga inger respekt.
Det finns många ord för att beskriva nyss nämnda person. Skitstövel är ett exempel. Ett annat ord är ”foodie”.
I min värld är en foodie någon som valt det enklaste möjliga sättet att spendera sin fritid på. Att börja spela piano eller dansa eller att lära sig ett nytt språk känns ju allt för jobbigt – men att äta? Genom att ”foodien” ägnar sig åt något av det mest primitiva man kan göra tycks foodien erhålla en uppblåst auktoritet som tillåter hen att breda ut sig med sitt upplysta och exklusiva smaksinne. Och det är inte heller särskilt svårt. För till skillnad från kocken som tillagat maten, kommer de största svettdropparna från foodien när hen ska försöka trycka ner den sista biten hängmörad entrecote.
Till min fasa har jag insett att beskrivningen ovan passar ganska bra in på mig själv och därför måste jag få till en stor förändring i mitt liv.
Så när jag nu har fått äran att starta Kulturbloggens första matblogg, vill jag rikta fokuset bort från min egen njutning till något mer intressant, nämligen mot de som gjort allt jobb och stått bakom maten. För jag tror att de flesta som står bakom spisen, oavsett om det är en kock som drömmer om en Michelin-stjärna, snubben vid fritösen eller hemmakocken, har en historia att berätta om deras kärlek till mat och det är vad jag vill att den här bloggen ska präglas av.
*Om du vill berätta om din relation till mat eller om du har förslag på något matrelaterat som jag borde skriva om, så får du gärna skicka ett mejl till: axelhilleskog@gmail.com
