Idrottsgalan 2015 är förpassad till historieböckerna och som vanligt ställer sig kritikerna på rad för att såga spektaklet. Och visst finns det mycket att anmärka på. Det omotiverade Orup-medleyt, en överdrös av arkivgodis (så här händelsefattigt var väl ändå inte 2014?) och krystade gubbskämt från Peter Settmans kafferumsrepertoar. En gala där de improviserade inslagen drar de största skrattsalvorna är sällan ett bra betyg för manusförfattarna.
Ändå är jag så glad att jag knappt kan sitta still när Mando Diaos jojkande avrundar kvällen. Detta eftersom ett av prisen hamnade där Idrottssverige behöver det som mest. Hos jämställdhetskämparna från Kiruna.
Pionjärer
I ett samhälle där sexuella minoriteters situation steg för steg förbättrats har idrottsvärlden förblivit en fristad för heteronormens hegemoni och machodrypande mansideal. En värld där ”fjolliga bögar” inte har något att göra. Så när division 1-klubben Kiruna IF i juni 2014 meddelade att de skulle bli Sveriges första HBTQ-certifierade idrottsförening slog det ner som en bomb i Hockeysverige.
– Man ska inte vara fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, sade ordförande Johan Köhler till Aftonbladet.
Projektet drog igång med en HBTQ-kurs där alla inom klubben – från spelarna till vaktmästarna – deltog. Föreningen satte upp en femårsplan där toaletterna ska göras könsneutrala och klubben ska resa runt och föreläsa om HBTQ-rättigheter. För att symbolisera det nya Kiruna bytte man dessutom till ett regnbågsfärgat matchställ. I somras marscherade truppen längs med Stockholms gator under pridefestivalen.
Ris och ros
Visst fanns det även sportsliga intressen bakom initiativet. Klubben sökte en ny publik och man hoppades att satsningen skulle locka flera spelare att söka lyckan i norr.
– Vi ska inte bli ett jippo, inte som när Gais hade regnbågsfärgade hörnflagor en match och tog bort dem dagen efter. Vi tror på ett bättre idrottsresultat, medial uppmärksamhet och på att fans i andra städer kan möta oss på bortamatcherna, sade Johan Köhler.
Kirunas initiativ har hyllats på många håll. Men klubbens satsning har inte uppskattas av alla. Flera sponsorer har valt att inte stöda klubben och spelare har utsatts för hot.
– Vi vet att det finns folk som i princip tycker att det ska vara ett bögfritt Kiruna, sade Johan Köhler till Expressen.
Undangömda
2014 finns det ingen aktiv hockeyspelare på elitnivå som vågat komma ut som homosexuell. Påståendet att det inte skulle finnas mängder av homosexuella toppspelare är givetvis så absurt att det inte stämmer. När vi bänkar oss framför TV-sporten ser vi varje helg sexuella minoriteter – vi vet bara inte om att de finns där.
En undersökning som RFSL gjorde 2013 visade att de flesta HBTQ-personer inte är öppna inom sin idrott. Att ständigt dölja vem man är och leva med en rädsla för omgivningens reaktioner är nedbrytande och har lett till att flera slutat idrotta. Många har blivit trakasserade av lagkompisar och tränare.
Jag spelade själv fotboll i elva år och fick i otaliga omklädningsrum ta del av en jargong som inte alltid var särskilt trevlig. Antalet ”homoskämt” som kan raljera under en bussresa är skrämmande högt. Och inte blir det bättre att föräldrarna som står vid sidan om planen skriker samma slagord när du dribblar förbi deras son. Nej, om jag hört till en sexuell minoritet hade jag aldrig stått ut med det.
Höj rösten!
Idrottsrörelsen har en lång väg att gå. Men när ordförande Johan Köhler tog emot Sportspegelns pris inför ett fullsatt globen kändes det i varje fall som om vi kommit en liten bit på vägen. Mot en idrottsvärld där alla får vara med – och där en HBTQ-kampanj inte kan tolkas som ett marknadsföringstrick.
– Vårt största motstånd är tystnaden av människor som inte vågar tala. Vi kommer inte vara tysta. Jag skulle vilja att alla ni som också vågar står upp och inte är tysta, sa han.
Sedan gick han av scenen. Till stående applåder.
