En kopp kan väcka många tankar, inte minst om hur en student väljer att leva sitt liv. Att prioritera sig själv är nog viktigast av allt, tror studentlivskrönikör Jenny von Platten.
När jag kom tillbaka till Lund efter jul hade vi en ny kopp i korridoren. Jag tittade på den och konstaterade att det var en bild av ett bi på den och att jag tyckte att den var fin. Ett par veckor senare sitter jag och tittar på koppen. Vänta nu.
Det där är inte ett bi.
Det är ju en myra.
Det är uppenbart att det är en myra. Nu i efterhand tycker jag inte att det går att misstolka. Den hade ju inte ens några ränder.
Så jag undrade: varför såg jag först ett bi och sedan, från ingenstans, den solklara myran? Koppen hade inte förändrats. Jag hade inte förändrat koppen. Koppen hade nog inte förändrat mig. Hade jag förändrats? Nja. Men det fick mig att tänka på myror, bin och förändringar.
Myror och bin har nämligen en central sak gemensamt: båda arterna lever för att tjäna en drottning. På sätt och vis har jag också varit inne på det spåret. Jag brukade tro att det viktigaste av allt var att människorna runt omkring mig var nöjda. Att det alltid var en vinst för mig att prioritera någon annan.
Men sedan jag kom till Lund har den världsbilden förändrats och blivit till något annat. Det finns ändå ett stopp för hur mycket jag kan göra för andra. Om jag bara ger och ger finns det till slut inte någonting kvar av mig. Och trots att mina vänner vill ha hjälp, överraskningar och kalas, har jag märkt att det ibland bara är mig de vill ha.
De vill ha en Jenny som är hel och närvarande. De vill att jag ska må bra och det vill ju jag med. Jag säger inte att jag alltid måste må bra eller att jag aldrig ska prioritera andra före mig själv. Men någonstans tror jag att ju mer jag värderar att ta hand om mig själv desto mer värdefullt kan jag ge till andra.
Människolivet fungerar inte riktigt som i en bikupa eller i en myrstack. Det finns inte en drottning som jag ständigt kan passa upp på och förvänta mig att i gengäld få ett gott liv. Jag är varken en myra eller ett bi. Men precis som bilden på koppen har någonting plötsligt fått en ny innebörd. Att det jag ger till mig själv rätt så ofta även blir det jag ger till mina nära och kära.
Jag kanske är en bikupa. Drottningen är min hjärna, och när alla andra delar av mig samarbetar och ger hjärnan vad den behöver och vill ha, då kommer honungen. Den ger mig energi och förutsättningar att överleva vintern. För mig är den livsviktig.
Men den gör också så att jag kan sprida sötma och förgylla vardagen för andra. För den räcker – både till mig och långt bortom min bikupas gränser.
