Det är över ett år sen filmen Frozen hade premiär. Den känns inte särskilt aktuell i mitt liv. Men faktumet att den etsat sig fast i landets alla barnkammare har bidragit till att samtliga småbarnsföräldrar i svensk media fortfarande drar upp filmen till ytan. Senast förra veckan diskuterades varför filmen blivit en klassiker i SVT:s morgonsoffan. Catia Hultqvist har spekulerat i vilka psykologiska diagnoser som kan ställas på de båda prinsessorna.
I min bekantskapskrets handlar diskussionerna främst om huruvida filmen kan ses som feministisk eller inte. Något som även insinuerades i morgonsoffan. Eller i vart fall något i still med: ”Wow, TVÅ, prinsessor? Vem visst ens att man kunde göra så?! Fantastiskt!”.
När filmen först kom var det många som fick gnistrande tårar i ögonvrån och rört utbrast något i stil med att det är fantastiskt att Disney gör en feministisk Girlpower-film. Frozen hyllades för att de vita prinsessorna, med kranieomkrets fylligare än midjemått, höll kärleken till sin syster högre än kärleken till en snubbe de just mött. Så himla fint, systraskapet framför äktenskapet! Äggstockar framför skäggbeklädda kåtbockar!
Lika många ställde sig med armarna i kors och konstaterade med syrlig stämma att det är en skymf mot kvinnorörelsen att påstå att den platta rullen skulle vara feministisk eller något annat än misogyn. Systern må vara prinsessans sanna kärlek som räddar hennes liv men likväl kommer slutet med tvåsam-, heteronorm-, dags-att-skaffa-barn-snart?-propaganda.
Hissa-dissa-Disney har blivit ett stort folknöje. Vi har å ena sidan gänget som tycker att Disneys porträtt av skönsjungande unga flickor är samtidens viktigaste politiska avtryck och de enda riktiga förebilderna som ges våra rara små flickebarn. Ett gäng som är ganska lätta att mätta, varje litet framsteg gällande inkluderande representation leder till hallelujasång, ”Hurra, hon är inte mellanmjölksvit!”, ”Hurra, hon kommer inte från samhällets rikaste promille”, ”Hurra, hon har entreprenörsvisioner och drömmer inte enbart om barnavlande!”.
Vi har å andra sidan skeptikerna som betraktar Disney som den stora faran. För oavsett hudfärg eller sunda prioriteringar som att vilja rädda sin syster, är filmerna proppfulla med farlig moral. Vi står maktlösa inför den vithetsnorm, smalhetshets, klassförakt och tvåsamhetspropaganda som kommer förgöra våra medsystrar i lågstadiet.
Tidigare i höstas gjorde illustrationerna av klassiska Disneysessor med ”realistiska midjemått” viral succé. Att vuxna människor fortfarande fascineras av debattinlägg som påvisar faktumet att Disney porträtterar omänskliga kroppar är ju en anledning till att tappa hakan i sig.
Det är givet att vi spenderar decennier på att kritisera kvinnobilden i det altruistiska folkbildningsdrivande företaget Disneys filmer. Eller hur var det nu? Det är kanske en naiv tanke att föreställa sig att Disney, precis som skaparna bakom snipp och snopp-sången, kallar in ett expertteam bestående av genuspedagoger till manusförfattarnas första träff.
Att raljera över den förlegade kvinnosynen eller försvara vad som nu kan tänkas försvaras vad gäller kvinnoporträtt i Frozen känns gjort vid det här laget. Vill vi visa de små liven sunda ideal får vi försöka bryta Disney-hegemonin och rota fram några socialistiska barnprogram från 70-talet.
Vi behöver inte fler analyser av Frozen. Men behöver vi söta animerade karaktärer som levererar kick-ass ballader, då är Frozen en guldgruva att återvända till.
