LITTERAUR Karl Ove Knausgård – Själens Amerika: Texter 1996-2013 (Norstedts förlag) Översättning Rebecca Alsberg
Fra det moderne Amerikas Aandsliv (1889) är en roman av Knut Hamsun, skriven efter att den norska författaren återvänt från två vistelser i Amerika. Hamsuns landsman Karl Ove Knausgårds nya essäsamling bär den snarlika titeln Själens Amerika. ”Själens Amerika” heter också den essä som jag betraktar som samlingens brytpunkt (om just Hamsun). Det är det närmsta en röd tråd som går att skönja: det här är en samling texter från mellan 1996 och 2013 (vissa av dem utgivna tidigare) som bara har upphovsmannen gemensamt.
Fram tills Hamsun-essän har essäsamlingen för den som läst Min kamp – Knausgårds självbiografiska mastodontverk där han i sex böcker försöker framställa sig själv och personerna i hans omgivning helt sant – varit som en extra åktur i Knausgård-land; den lynnige fadern som kastar sin skugga över allt, Kristusansikten som dyker upp på märkliga ställen (här i en ultraljudsbild av en mans testiklar, i Min kamp i kontorsgolvet) och alla dessa Karl Oves bekanta som heter Geir.
Att läsa Själens Amerika i ett svep påminner om att läsa den sjätte och avslutande delen av Min kamp, där nedslag baserade på författarens egna liv efter publiceringen av de första delarna blandas med essäistiska utläggningar (bland annat en till synes oändlig om Hitlers självbiografi som bekant delar titel med Knausgårds verk).
Liksom stundtals Min kamp 6 handlar också några av texterna i Själens Amerika om bild- och fotokonst och kan säkert ses som lekmannamässiga av den invigda. Men jag tror att det är poängen, en central del i Knausgårds litterära program: att dra konsten från sin fria omloppsbana högt där uppe och närmre verkligheten, smutsen, vardagen. Det finns något beundransvärt i att klä en målning av Rembrandt, ett Bibelstycke och Francesca Woodmans fotografier i samma språkdräkt som ett toalettbesök.
Inte längre skyddad av skimret från det lika fascinerande och modiga som naiva projektet att sträva efter ”absolut sanning” i sex självbiografiska böcker framstår emellertid bristerna i Knausgårds prosa tydligare i Själens Amerika. Att likna en flygning vid en ”bussfärd genom himlen” hade fått varje gymnasielärare i svenska med yrkesheder att fatta rödpennan och tävlar om bottenplaceringen med trötta klyschor som ”prata som en kvarn” och ”skälls ut efter noter”. Knausgårds språkliga tics känns också väl igen från Min kamp, som de för långa meningarna han inte förmår avliva med en punkt utan låter halta vidare med kommatecknens konstgjorda andning. Här hade ett hårdare redaktörsarbete behövts. Kanske skulle Själens Amerika också ha mått bra av att några av de inledande texterna helt strukits (essäsamlingen är över 300 sidor lång).
Men efter titelessän ”Själens Amerika” händer som sagt något. Det är en essä som påminner om de texter om litteratur jag håller högst; texter som – på gott och ont – inte bekvämt stöttar sig mot tidigare teorier och redan tänkta tankar utan i stället resonerar fritt i jakt på någon slags egen slutsats, oftast utan att nå dit, men då kan kanske mening skönjas i själva trevandet.
När jag läste Min kamp såg jag böckerna som ett försök att överbrygga avståndet mellan det tillrättalagda, fiktionaliserade livet och verkligheten. Knausgård ville visa livet så som det är, sig själv som han är. Samma uppsåt skymtas i den enligt min mening bästa essän i Själens Amerika, ”Den bruna svansen”, som behandlar ett toalettbesök, från kroppens signal om dess nödvändighet till det efterlängtade fullbordandet. Jag blir därför inte förvånad när Knausgård i en intervju i SVT:s ”Babel” säger att essän var tänkt att vara med i Min kamp men plockades bort på hans redaktörs inrådan. Knausgård vill göra litteratur av allt, här – bokstavligt talat – av skit.
Jag vet inte om det finns någon mening i att skriva om äckligheter (nio gånger av tio blir det förpubertalt trams) men jag kan ändå tycka att avsaknaden av toalettbesök och spyor i världslitteraturen är förkastlig. För vad är konsten om inte en plats där alla aspekter av upplevelsen av att vara människa kan behandlas? ”Fördomar är att se något som redan är bestämt. Det motsatta skulle vara en blick som såg allt öppet, som likställde allt, det kan vara blod, uppkastningar, exkrementer, soluppgångar, gräsmattor, lokatter, likmaskar, fiskrom, ugglor, hjärtan, folkhopar, apor, stolar, bord.” skriver Knausgård i essän ”Grismänniskan” om verk av fotografen Cindy Sherman och jag tror det är den blicken han söker, försöker skriva sig fram till.
Ovan nämnda avsaknad av röd tråd i ”Själens Amerika” får det emellanåt att kännas som att förlaget fått Knausgård till att vittja sina byrålådor där i skrivarstugan på Österlen för att få ut något med hans namn på omslaget i handeln och tjäna ytterligare en hacka innan hypen lagt sig. Och så är det kanske (vilket kanske också förklarar att vissa språkliga snedsteg släppts igenom). Men det gör inte så mycket, för här finns några utmärkta texter, bland annat en intressant skildring av förhållandet mellan redaktör och författare (”Dit berättelsen inte når”) och en essä om den tröttsamma tendensen att sätta likhetstecken mellan en författares jag eller andra verkliga personer och dikten (”Litteraturen och det onda”), synnerligen aktuell i och med den så kallade Hugo Rask-debatten som nyligen blossade upp då filmregissören Roy Andersson gick ut och sa sig vara förebild till huvudpersonen Esters kärleksintresse Hugo i Lena Anderssons Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande.
Om nu Karl Ove Knausgård håller sitt löfte från slutet av Min kamp och inte längre är författare (visserligen föga troligt då han sagt i flera intervjuer att han skriver på en ny roman) hoppas jag att han åtminstone förblir essäist.
Text Jakob Nilsson
Tidigare publicerad i Ordkonst 2014:4
