LITTERATUR Sjón – Máni Steinn: Pojken som inte fanns (Alfabeta bokförlag) Översättning John Swedenmark
Den isländske författaren och musikern Sjóns nya roman Mani Steinn har undertiteln ”Pojken som inte fanns”. Och trots att huvudpersonen delar namn med titeln benämns han genom nästan hela romanen som Pojken. Han är en föräldralös sextonåring som driver runt i första världskrigets (post)koloniala Reykjavík. Det är 1918: det blir fred i Europa, spanska sjukan härjar och det ryktas om att kvinnosaksfrågor diskuteras på en syjunta. Alla dessa händelser är avlägsna Pojken, de når honom som brottstycken när den äldre släkting han bor hos läser avlagda tidningar högt för sig själv. Hans dagar ägnar han åt att sälja sex till män för att få pengar till biobesök. Vissa av dem är bara kunder, men med några, som en fotograf, formar han känslomässiga band.Pojken är en sorts flanör, samtida med de som vandrade på Paris eller Stockholms gator vid samma tid men med tuväng i stället för kullersten under sina fötter. Vi följer hans steg mellan avsugningar i stadens utkanter och biografbesök, men som karaktär är han inåtvänd, svår att få grepp om. Han fungerar snarare som en lins vi betraktar staden genom. Pojken ser det växande samhälle som är Reykjavík från utsidan. När resten av stadens befolkning samlas för att bevittna ett vulkanutbrott i fjärran står han bredvid och betraktar folksamlingen istället: ”Pojken betraktar dem på avstånd. Där han står ser han inte samma sak som de.” På samma sätt åser han flera historiska händelser från samma år, från politiska skiften till privata katastrofer.
Ceremonin som hålls för att fira Islands nyvunna självständighet från Danmark upplever Pojken genom ett sexuellt möte i ett skjul, ironiskt nog mellan honom själv och en dansk. En sjöman, som han inte tar betalt av, utan bara har lust till. Nationalsångerna sipprar in genom skjulets väggar när kolonialism ersätts av nyfunnen nationalism. Omgivningens patriotism blandas med homofobi när de båda upptäcks, och Pojkens utanförskap förstärks, men utan att det verkar bekomma honom.
Riktigt engagerad i något är pojken bara när det handlar om en annan aspekt av den moderna tid som håller på att utkristalliseras: biografen och filmen. Pojken ser alla filmer som går på Reykjavíks två biografer, från Charlie Chaplin till Louis Feuillade. En annan ny uppfinning som fascinerar honom, motorcykeln, sammanstrålar med filmen i grannflickan Sóla G, en sorts tiotalets mc-brud. I hennes anletsdrag Pojken ser sin idol, vampyren Musidora från den franska filmen Les Vampires projiceras. Hans besatthet av Sóla/Musidora är vad som driver honom genom hösten 1918.
Biografen blir en punkt där olika trådar i romanen samlas. Det är här människor blir smittade med spanska sjukan, sjukdomen som allt eftersom intar staden och behärskar den. Men det är också här idéer sprids – två anledningar till att den anses farlig av Reykjavíks auktoriteter. Samtidigt som biografupplevelsen blir en kanal till Mánis inre, med bilder som letar sig in i hans drömmar och till och med i hans minne, är biografen också en offentlig plats. Information utbyts, olika samhällsklasser möts. När epidemin är över är det här man återser de överlevande.
Skildringen av livet på det tidiga nittonhundratalets biografer är fascinerande att läsa som en berättelse om hur ett nytt medium slår igenom och formar sättet vi ser verkligheten på. När jag läser Máni Steinn tänker jag på hur filmens utbredning format världen så som den ser ut idag (och framförallt så som vi ser den idag) säkert lika mycket som något världskrig. Romanen blir en alternativ historieskrivning, som inte minst rymmer den stora betydelse filmens genomslag hade för de många människor vars läskunnighet var dålig eller icke-existerande. Bilderna Máni får tillgång till genom vita duken färgar inte bara hans dagdrömmar utan också hur han tar till sig omvärldshändelser. När spanska sjukan som epidemi först slår till blir han begeistrad, för honom är lidandet som scener i en film: ”Reykjavík har för första gången antagit en bild som speglar hans eget inre liv”.
Máni Steinn är i mycket en roman om seende och om bilder. I ett av de finaste styckena tänker Pojken på ett foto han fått av sin älskare, fotografen. Det föreställer konstnären Muggur mitt i ett penseldrag: ”Handens rörelse tecknas i luften som om Muggur drog med penseln i tiden”. Pojken har tidigare tyckt att det var det vackraste som fanns – tills han upptäcker filmhjältinnan Musidora och hennes dubbelgångare, Sóla. Fotografiet har ersatts av filmen.
Stilistiskt består romanen till stor del av korta meningar, som ofta utgör ett ensamt stycke. Sjón, eller Sigurjón Sigurðsson som han egentligen heter, skriver inte böcker i ett format man vanligtvis förknippar med historiska romaner: hans är tunna och ganska fåordiga. Stilen känns igen från hans mest kända roman, Skugga-Baldur (belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2005), som förövrigt också den skildrade en bit av Islands historia, det sena 1800-talet, ur ett perspektiv från marginalen: då genom en flicka med Downs syndrom och en talande räv.
Jag kan ibland irritera mig på korthuggenheten: stilen är så koncentrerad att vissa formuleringar mest känns som sammanfattningar av något författaren inte ids gestalta. Men i mycket passar de många pauserna och de ensamma kärnfulla meningarna till berättelsen om Pojken som för det mesta är tyst men som har en skarp blick för omgivningen. När romanens Reykjavík töms på folk i spanska sjukans kölvatten, när biografens musiker dör i pesten och stumfilmen på riktigt blir stum, frammanar Sjóns prosa en säregen stämning.
På romanens sista sida finns ett foto av Sjóns morbror Bósi, en ”fiskare, alkoholist, bibliofil, socialist och bög” som dog i Aids 1993. Boken är dedicerad till honom. Och visst är Máni Steinn en queer bok på många sätt. Dels för att den skildrar en del av Islands ganska outforskade, enligt författaren, hbtq-historia. Men också i en annan bemärkelse av ordet: det märkliga, skeva sättet huvudpersonen ser sin omgivning på. Pojken ger oss en annorlunda, men öm blick på en liten ort under den moderna tidens första år.
Text Molly Uhlmann Lindberg
Tidigare publicerad i Ordkonst 2014:4
