LITTERATUR Lars Mikael Raattamaa – Kommunismen (Albert Bonniers förlag)
1. Lars Mikael Raattamaa är arkitekten som satte Valla torg på den poetiska kartan, gjorde kollektivdikter genom att dj:a andra poeter och inlemmade den arkitektoniska termen sprawl i sin poesi. Utöver ett flertal diktsamlingar har han skrivit den numera rätt klassiska skriften Politiskt våld (2003), som är att rekommendera för den som är intresserad av revolutionär poesi. Förutom det ständiga återvändandet till sitt älskade Valla torg, en liten sömnig förstadsmetropol i södra Stockholm, känner man igen Raattamaas poesi på hans egensinnigt kritiska hållning till språket, samtiden och den konventionella diktningen.
2. Och inte tvättat byxorna eller skjortan.
Alla pengarna. Vars i den minsta av råvarukommunerna.
I hamnen under den enda kranen. Som längs kusten.
Död men du vet inte om det ännu.
Du ett stort hål på vänstra strumpan.
Allt arbete din mamma.
3. Kommunismen är kanske Raattamaas bredast anlagda bok hittills, med sina dryga 350 sidor av texter som rastlöst rör sig åt olika håll och kanter, i många former och färger. Att kalla boken ambitiös är inte någon underdrift. Här finns både högstämd centrallyrik, vardaglig prosalyrik och språkmaterialistiska ordexplosioner. Ögonblicksbilder från vitt skilda tider och rum sammanfogas med någon sorts nutid. Bokens titel ger en fingervisning om åt vilken riktning dikterna ändå rör sig: varje dikt är uppkallad efter en person som på ett eller annat sätt gjort avtryck i kommunismens historia. Men dikterna rör sig lika tydligt som otydligt i denna riktning. Namnen är många, somliga är väl bekanta och somliga är doldisar. Clara Zetkin är med, liksom Käthe Kollwitz, Zoja Kosmodemjanskaja, Béla Kun, Oskar Kurkinen och många andra. Tilltaget är modigt, för att inte säga lite chevalereskt. Det är en minst sagt illuster skara hjältar och pionjärer som har samlats ihop och blivit deltagare i poesiprojektet. Man kan undra var de mindre hedervärda kommunisterna tog vägen, ty de lyser med sin frånvaro.
4. Mössan blåser av. Finns i små hundar på diket.
Stillastående som hela världen.
Varje morgondagen kom. Magen syns nu.
Det är svårt att inte vänta längre.
5. Man kan låta det vara osagt om Raattamaa verkligen har eftersträvat att ge någon balanserad förteckning av kommunismen i sig. Vad som är mer imponerande är istället hans ordexperiment och vilja att bygga broar mellan dessa och vår politiska samtid. Det digra materialet går att läsa lika mycket som diagnoser över det förgångna som över vår samtid. Pionjärerna från förr blir som skuggor från det förflutna som då och då får en syl i vädret och liksom påminner om att Kampen fortfarande är möjlig och lär finnas alltjämt, om än perifer som en avlägset fladdrande halsduk i den mörka och brusande skymningen. Störningarna och felskrivningarna är ständigt närvarande i det textuella flöde som Kommunismen består av. Ett flöde som ömsom fascinerar och ömsom utmattar. Många av bokens dikter, i synnerhet de som bildar bokens inledande del ”Verkligheten”, är ofta märkligt tjusiga och påminner om vackra felhörningar i kollektivtrafiken. I bokens andra del, ”Regler”, möter läsaren dikter som ”Rosa Luxemburg”, ”Ragnhild Andersen” och ”Azucena Villaflor de Vincenti”, vilka är exempel på texter där det konstlade och mixtrande hamnar i centrum. Frossandet i språkets godtycklighet, vardagens brus och ifrågasättandet av skrivpraktikerna blir bitvis något självuppfyllande och lämnar då inte så mycket utrymme åt läsarens egna reflektioner.
6. Varför höll jag mig inte vaken vid Gullmarsplan?
Här går inga bussar. Inte nu. Inte hem.
Staden ser stor och dold ut här på gatan mellan villorna.
Det verkar finnas ljus som jag inte ser.
Ett steg och ännu ett.
Tal. Det låter som språk.
Ta tid på dig.
Den tröttsamma misstänksamheten.
Det är snö snö snö överallt här plogar de sist.
7. Då och då händer det att bokens olika anspråk strålar samman och det sker exempelvis i dikten ovan, den långa dikten ”Huey P Newton”, uppkallad efter den berömde ledaren för Svarta pantrarna. Det är en förvirrad vandring i kylan och mörkret söder om Stockholm en vinternatt – såväl poetisk som politisk, utforskande och inforskande, enkel och komplicerad på samma gång. Det kanske inte är en slump att dikten utgör bokens fysiska mittpunkt, då den gott och väl fungerar som tematisk dito. En dikt som är värd att läsas om, och som känns förskonad från de åtsittande normbrytande språkdräkter som många av de övriga dikterna är klädda i. Det blir befriande att läsa en dikt som inte anstränger sig för att vara utsatt för brus eller offer för felskrivningar, utan snarare låter dessa element vara delar av en svårgreppad och märklig helhet. Det är en både vacker och ärlig skildring av en poet på väg hem bland snödrivorna i ett nedsläckt Vinterstockholm där de raattamaaska ordlekarna faller lika naturligt som snöflingorna.
8. frh ih et
borrar skedar flaska sprutor
elvisp kind tanden klämmor
9. Att ta reda på namnen bakom dikterna är både en nyttig och rolig del av läsningen. Jaha, där har vi Stalins fru, se där, där har vi den första kvinnliga piloten i Sovjet, åhå, en sydamerikansk legend, jaså, där har vi kirunasvenskarna. Det är absolut något man kan göra tillsammans, varför inte med någon äldre släkting som en gång var övertygad kommunist, på den tiden då många av bokens namn fortfarande var i livet. Litteraturlistan längst bak blir inte bara ett kvitto på att Raattamaa har läst sina läxor, utan även ett komplement till den som vill ta reda på mer. Den ännu rätt ickesonderade terräng som poetiska kartläggningar av detta slag utgör, mår troligen bra av Kommunismens vilja att öppna upp nya vägar för läsning av historia, och hur man håller nästan bortglömda pionjärer vid liv. En i högsta grad mastig men inte desto mindre stimulerande bok som öppnar upp för nya perspektiv på hur historia kan levandegöras samtidigt som ord och samtid knådas ihop och dikt blir skriven på samma gång.
Text Ludvig Köhler
Tidigare publicerad i Ordkonst 2014:4
