LITTERATUR Margaret Atwood – Stone Matres (Bloomsbury)
Det är ovanligt att stöta på författarskap med en lika imponerande bredd som Margaret Atwoods. Hon debuterade som poet på 60-talet och har sedan dess skrivit ett stort antal romaner, diktsamlingar, novellsamlingar och barnböcker. Hon har lyckats förnya sig själv så att hennes senaste romaner känns lika aktuella och viktiga som de hon skrev som ung författare på 60 och 70-talen. Hon har aldrig nöjt sig med att finna ett enda berättarsätt, en enda språkdräkt att klä alla sina böcker med: hon har nu ett författarskap bakom sig klätt i så många olika färger och mönster att det vid en första anblick tycks skapat av flera olika händer. Samtidigt är allting genomsyrat av någonting som känns distinkt Margaret Atwood. Tematiskt rör hon sig ofta kring ämnen som kvinnoförtryck och meningslöst våld. Förutom att hon både skriver prosa och poesi har hon alltid hoppat mellan genrer. Hon har skrivit alltifrån dystopisk science-fiction, som den briljanta klassikern The Handmaid´s Tale (Tjänstekvinnans berättelse) från 1985, till introspektiva och lyriska romaner, som den ångestladdade Surfacing (Upp till ytan) från 1972, och allting skildrat med samma känslomässiga klarhet. Det är just det mångfacetterade, den obstinata vägran att stå och trampa på samma ställe, som vissa kanske tycker tyder på en spretighet men som jag anser är en av Atwoods största styrkor och något som bidrar till att hon är en av vår tids viktigaste författare.
Stone Mattress är en novellsamling som publicerades tidigare i år. Det är hennes senaste publikation och hennes första novellsamling sedan Moral Disorder (Leva i synd) från 2006. Det är nio noveller som alla kretsar kring samma tematik, som alla på något sätt speglar varandra: en enhetlig samling morbida berättelser. Alla novellerna handlar på något och ofta flera sätt om döden, inte minst eftersom huvudpersonerna är gamla. Döden är ständigt bara ett ögonblick bort, ibland i egenskap av spöket från en avliden make, ibland i egenskap av en avhuggen hand som förföljer sin förlorade kärlek, alltid i egenskap av ålderdomens oundviklighet.
Stone Mattress kan beskrivas som en novellsamling om skräckberättelsen, både en kommentar till och en del av en litteratur som ofta klassas som ful. Men novellerna har en för ironisk ton för att någonsin riktigt skrämma, och det känns heller inte som Atwoods avsikt. För den som vill darra av rädsla skulle Stone Mattress nog att bli lite av en besvikelse.
Huvudpersonen är ofta författare. Flera av novellerna är berättelser om berättelser, och alltifrån verklighetsfrånvända fantasyförfattare till narcissistiska poeter får utgöra berättarperspektivet. Den inledande novellen handlar om en gammal kvinna som i hela sitt liv skrivit fantasyböcker och som nu för samtal med sin avlidne man och mer och mer förlorar greppet om var gränsen mellan verkligheten och hennes fiktiva fantasyvärld går. I en annan av novellerna får man följa en författare som i sin ungdom skrev en bästsäljande skräckroman om en avhuggen hand som får medvetande, en kioskvältare han skrev på sitt rum medan de han bodde tillsammans med trodde att han arbetade på det stora litterära mästerverket.
”Of course he hadn’t known it was going to be an International Horror Classic. He hadn’t run down two flights of stairs in his underwear and yelled in the kitchen, ’I’ve just written an International Horror Classic!'”
Precis som i hennes novellsamling Moral Disorder är flera av novellerna sammankopplade, om än inte i lika stor utsträckning. Huvudpersonerna har ibland haft relationer med varandra i det förflutna: fantasyförfattaren i den inledande novellen var en gång i tiden älskarinna till den självupptagne poeten vi får den tvivelaktiga äran att stifta bekantskap med i andra novellen och vars begravning den tredje novellen kretsar kring.
Att novellerna är berättade från gamla människors perspektiv ger samlingen ytterligare ett lager och ett slags nostalgiskt skimmer. Kärnan brukar ligga någonstans i det förflutna, karaktärerna har nått en punkt i livet där nuet inte längre är det mest betydelsefulla. Novellerna genomsyras av känslan av att ha livet bakom sig, och de är ofta berättade från perspektivet av författare som inte längre innehar sin ungdoms dragningskraft. Atwood utforskar ålderdomen genom ett filter av det makabra; det är en samling morbida berättelser såväl som en reflektion över tidens gång.
Novellsamlingens tematik dras till sin spets i samlingens kanske starkaste novell: den avslutande Torching the Dusties. Den utspelar sig på ett ålderdomshem som blir ockuperat av ett gäng fatalistiska ungdomar som har beslutat sig för att utrota alla gamla människor eftersom de har misslyckats med sin uppgift, nu är det dags att rensa bort dem och se till att den nya generation sköter sig bättre. Situationen kompliceras ytterligare av att berättelsens huvudperson, som bor på detta ålderdomshem, är så gott som blind och ser hallucinationer. Det är både absurt och sorgligt och novellen sammanfattar på ett träffsäkert sätt den tematik kring åldrandet och döden som samlingen kretsar kring. Atwoods språk lyckas vara båda enkelt och djupt, både vardagligt och poetiskt. Hon förmedlar tankeväckande psykologiska reflektioner på ett sätt som varken ställer sig över eller idiotförklarar läsaren.
”You believed you could transcend the body as you aged, she tells herself. You believed you could rise above it, to a serene, non-physical realm. But it’s only through ectasy you can do that, and ectasy is achieved through the body itself. Without the bone and sinew of wings, no flight. Without that ectasy you can only be dragged further down by the body, into its macinery. Its rusting, creaking, vengeful, brute macinery.”
I titelnovellen får man följa en kvinna som under en färjesemester i nordpolen planerar att mörda den man som våldförde sig på henne när hon var ung. Det är både ett slags deckarhistoria och en skildring av kvinnoförtryck: den händelse som för en människa bara var en busig lek i bilen, någonting som snabbt spolades ner och glömdes bort i tidens virvelvind, har lämnat oförglömliga ärr i den drabbade.
Även om temat är minst sagt dystert är det ofta en väldigt rolig samling. Det morbida och det humoristiska går hand i hand (om så händerna är avhuggna). Atwood visar prov på en stor lekfullhet och jag skrattar flera gånger högt. Det är en novellsamling om ålderdom och död, en samling skruvade spökhistorier som sprudlar av berättarglädje. Det är tydligt att Atwood inte har förlorat sin skrivlusta. En del av dess styrka ligger i att hon både parodierar och omfamnar genreberättelsen. Ibland är det svårt att veta om hon är förlöjligande eller hyllande eller kanske lite av båda. Hennes blick lyckas vara distanserat ironisk och djupt kärleksfull på samma gång. Men i vissa av novellerna håller hon sig enbart på en ytlig nivå. Ibland hinner hon aldrig gå in på djupet förrän novellen är slut, den ironiska tonen skapar ett slags mur som känslorna inte lyckas tränga igenom. I merparten av novellerna lyckas hon dock balansera humorn med ett stort dos allvar; jag kan inom loppet av en och samma sida pendla mellan att skratta och bli berörd.
Stone Mattress är en fantasirik samling noveller som ytterligare manifesterar Atwoods talang som författare. I relation till hela hennes författarskap är jag rädd att den av vissa kommer att betraktas som en parentes, vilket är synd eftersom det är en fantastiskt lekfull och underhållande samling noveller, en uppfriskande dos sann berättarglädje såväl som en gripande reflektion över åldrandet av en vår tids mest betydelsefulla författare.
Text Fredrik Wollenz
Tidigare publicerad i Ordkonst 2014:4
