LITTERATUR Steve Sem-Sandberg – De utvalda (Albert Bonniers förlag)
Att en roman är ”baserad på en sann historia” känns ofta som ett grepp för att uppvärdera ett material som vill vara smärtsamt och drabbande. Vetskapen om att det ”hänt på riktigt” blir en garanti för att texten känns äkta redan inför läsningen – som om det fanns en oro att författaren kunde förvilla oss med sitt fantiserande.I efterordet till De utvalda skriver Steve Sem-Sandberg istället: ”Fastän denna roman är baserad på verkliga händelser är de gestalter som förekommer i den fritt uppfunna av mig [och gör] inga anspråk på historisk trohet eller ens trovärdighet”.
Det är en blygsam kommentar till ett enormt arbete. Det rör sig här om litteratur så genomarbetad och välgrundad att fiktionen närmar sig fakta. De utvalda är en slags uppföljare till De fattiga i Lodz från 2009, romanen som fick stor uppmärksamhet för sin omfattande skildring av det polska judegettot. Där använde Sem-Sandberg den 1500 sidor långa Getto-Krönikan inte bara som inspiration, utan även för att skapa samtliga karaktärer, som namngavs från dessa dokument och följde de händelseförlopp som nedtecknats om dem.
I De utvalda är karaktärerna kanske ”fritt uppfunna”, men det är fortfarande prosa där varje detalj och referens tycks vara så noggrant efterforskad att den lika gärna kunde varit sann. Det märks i den tidstypiska patologin, kännedomen om sjukhusstrukturerna, språket i nazisternas skrivelser, skildringen av de smutsiga kvarteren i 1930-talets Wien och beskrivningen av de sociala förhållandena under krigsåren.
Romanen skildrar verksamheten på kliniken Spiegelgrund i Wien, en del av det stora sjukhuskomplexet Steinhof. Efter nazisternas övertagande förvandlades Spiegelgrund till en plats dit svårt sjuka, missbildade och missanpassade barn skickades för att behandlas, studeras och så småningom drogas till döds. Barnens livsöden var en centraliserad process – efter chefsläkarens utlåtande avgjordes deras liv eller död i Berlin. De anställda på Spiegelgrund fick därför underteckna en skrivelse där de rättade sig efter alla order uppifrån och förvandlade sig själva till lagstadgade verktyg för systematiska mord.
I berättandet siktar Sem-Sandberg framför allt in sig på två personer – den plikttrogna översköterskan Anna Katschenka och den utdömda ”tattarungen” Adrian Ziegler. Men precis som i De fattiga i Lodz kompletteras deras röster snart av andra perspektiv. Efter att vi lärt känna Katschenka och fått sympati för hennes tuffa bakgrund handlar nästa kapitel istället om undersköterskan Hedwig Blei. Hedwig framstår som en mycket mjukare människa, och beskriver Katschenka som själlös och kall. Adrian Ziegler är inte heller någon entydig protagonist. Han stjäl, försöker rymma och mobbar vissa av sina medpatienter.
Det hör till styrkan hos båda dessa romaner att Sem-Sandbergs egen berättarröst håller sig genomskinlig och affektlös. Han undviker konsekvent att ställa sig över eller ursäkta sina karaktärers beteenden. Dessa karaktärer blir aldrig offer eller bödlar, hjältar eller skurkar som måste spetsas för att ge oss spänning eller bekräftelse, utan grå människor som av svaghet eller omständighet tar dåliga beslut. På så sätt blir inte romanen en moralisk berättelse där dörrarna är inslagna på förhand, utan en berättelse som verkligen ruskar om och utmanar våra fördomar. Är det här verkligen folk som förtjänar att leva? frågar boken. Och hur kan vi kalla oss klokare idag om vi tvekar på svaret?
När kriget går mot sitt slut börjar hela den mänskliga kompassen sättas ur spel. Här hade prosan lätt kunnat bli överlastad och hysterisk, om inte Sem-Sandberg varit så klar och koncis. Upplopp och förräderi skildras utan att värdera de inblandade. De moraliska kriserna görs mer dynamiska när vi måste tänka själva. Höjdpunkten på hela romanen är en lång och helvetisk pråmfärd genom ett sönderbombat Tyskland under våren 1945. Det är en skildring som behåller sin realism bara tack vare att författaren håller sig kall som en kameralins.
Men till skillnad från De fattiga i Lodz slutar inte De utvalda när kriget slutar. Straffen från nazisterna omvandlas till straff från de allierade när Berlin faller. Sem-Sandberg fortsätter följa de överlevande och visar att omänsklighet läggs till omänsklighet, att cirkeln aldrig bryts. Överlevnad är här ingen seger. Heinrich Gross, en av huvudmännen bakom Spiegelgrund, döms aldrig för sina brott.
Det är ett viktigt inlägg om arvet efter kriget, men i den här långa epilogen, full av rättegångsintervjuer och flashforwards, tappar romanen kraft. Där Sem-Sandberg under större delen av berättelsen har skarpt fokus på sina huvudpersoner, blir de nu svårare att få syn på. Kanske hade denna avslutande del fungerat bättre om inte romanen redan gett ledtrådar om karaktärernas öden. Boken tappar fokus i stunder när den hoppar omkring mellan olika miljöer och tidslinjer. En striktare kronologi hade gjort innehållet ännu mer påtagligt.
Men om De utvalda är mer berättartekniskt splittrad än De fattiga i Lodz är Sem-Sandbergs språk minst lika klart och visuellt den här gången. Hallucinationer från de sjuka barnen är isande otäcka – ljus, ljud, lokaler och ytor skildras med oerhörd precision. Det är samma paviljonger genom hela romanen, samma korridorer, samma vita väggar, ekande steg och gråbruna trädgård, men omständigheterna förvränger hela tiden intrycken. När en av patienterna genomför ett fasansfullt dåd bleknar alla sinnesupplevelser till abstraktioner – det enda som hörs (fast det inte hörs) är blod som droppar, det enda som syns (fast det inte syns) är ett blått helgonljus kring sjukhussängarna.
Vissa menar att det är fel att ta sig friheter med Förintelseskildringar, att skarva och lägga till om man ändå inte var där. Faktum är att de flesta som var med om Förintelsen nu har avlidit. Om 25 år kommer knappast en enda överlevande att finnas kvar. I en tid när extrema högervindar sveper över Europa förblir Förintelsen en av våra viktigaste historier att berätta och återberätta. De utvalda bygger på en så gedigen och genomgående forskning att den aldrig saknar autenticitet. Men det är också viktigt att den får vara fiktion, en personlig berättelse som görs fängslande just för att den kan ställa sig utanför och ge fritt spelrum åt fantasin.
Text Fredrik Schützer
Tidigare publicerad i Ordkonst 2014:4
