När stressen är som värst bjuds det på kaffe och clementiner. Studentlivskrönikör Linus Gisborn skriver om Lunds i särklass bästa datasal, och om människorna som finns i närheten av den.
Från början var datasalen jag sitter i en alldeles vanlig datasal. Folk knappade på sina tangentbord, surfade in på Facebook lite för ofta och högerklickade fram synonymer i Word. Jag kände ingen, ingen kände mig.
Det var klassiskt – och tråkigt. Men det senaste året har någonting hänt i min datasal.
Det började som en tillfällighet. I institutionens tysta datasal, dit jag hade börjat gå, träffade jag på en bekant. Han bjöd på kaffesällskap och ordvitsar när pluggpauserna behövdes som mest. Han kände andra som satt på samma ställe och umgicks i anslutning till datasalen.
Så vi började ses: morsade dagligen, slog följe till caféet, och snart kände jag min bekanta bättre. Som en bonus lärde jag också känna hans bekanta – som med tiden också blev mina.
Jag har prövat att plugga på olika ställen i Lund. Men ingenstans har jag känt mig lika hemma som i den här datasalen.
När stressen ligger som hårdast bjuder någon på kaffe. En annan har med sig en påse full med clementiner som vandrar mellan allas händer. Skämten haglar. En tjej som jobbar extra i ett kök delar ut överbliven mat till de som slutit upp.
Även när datasalen är fylld av för mig okända personer finns omtanken nära.
Då genom de små gesternas språk.
En lånar ut sin penna. En annan får leenden skickade åt sig efter att ha suckat högt. När det blir eftermiddag är de flesta av oss alltför upptagna med plugg för att märka att det blivit mörkt i datasalen.
Men det gör inget – en eftersläntrare kommer in och tänder lamporna åt oss andra.
Så kan vi jobba vidare. I stillsam symbios.
Januari har tyvärr inneburit förändringar. Det har varit få personer som jag känner igen i min datasal. Jag vet inte vad som hänt, men det känns tomt där när jag kommer in på förmiddagarna. Beror det på mig? Är det något jag sagt? Är det luftkonditioneringen som surrar för högt?
Folk har väl gått vidare, tänker jag. Till nya datasalar.
Men så träffade jag min bekanta i cafeterian i förra veckan. Det var första gången på länge. Vart hade han tagit vägen?
– Jobbar på bemanningsföretag nu, svarade han.
– Men jag kommer snart tillbaka, försäkrade han när han såg mitt ansiktsuttryck. Han hade uppsatser kvar att skriva.
Kanske blir då februari bättre. En återgång till de välkomna kaffepauserna. Och mycket riktigt. Idag sitter en bekant ur det gamla gardet två bord från mig.
Jag tycker mig kunna skymta en termos.
