LITTERATUR Rebecca Solnit – Män förklarar för mig (Daidalos) Översättning Helena Hansson. Bilder Ana Teresa Fernández
Upprepning är tragisk. Särskilt i politiska sammanhang. Det ständiga behovet av att säga det etablerade riskerar att trötta ut och utarma en rörelses språkbruk, tråka ut den tills de slutar prata om grunderna. Plötsligt pratar veteranerna och de nya inte med varandra och alla försök till samtal försvåras.
Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig är en samling som lyckas överbrygga gapet mellan det basala och det avancerade. Texten ”Män förklarar saker för mig”, som gett namn åt samlingen, är redan en modern klassiker. Den har inte bara spritts och läst över hela världen. Den har också, kanske felaktigt, ofta angetts som ursprunget till uttrycket ”mansplaining”: mäns överdrivna vilja att förklara saker vi inte vet för kvinnor.
Jag skriver ”kanske felaktigt”. Att knyta mansplainings ursprung till Solnit är ju på ett sätt uppenbart fel: Det var inte Solnit som myntade det. Begreppet förekommer inte i essän. Hon själv förnekar att det skulle vara hon som började använda det. På ett annat sätt är det helt riktigt. Inte bara fångar texten fenomenet så exakt att även jag som man känner igen det (och skäms lite), den vidgar dessutom på ett elegant sätt begreppet. Något som hade kunnat stanna vid en reflektion om ett allmänt störigt beteende drar i stället vår uppmärksamhet till akuta och aktuella problem.
Texten tar sin början i en anekdot. På en fest börjar en äldre man glatt och mästrande föreläsa för Solnit om en ny bok, som han inte ens har läst, och låter sig inte ens hejdas när någon påpekar att det är Solnit som skrivit boken han sitter och orerar om. En träffande anekdot i sig, men Solnit stannar inte där. Hon använder sig av händelsen den kvällen, låter den belysa hur män i alla tider tystat de krav kvinnor rest på att behandlas som människor. Hur rätten att yttra sig för kvinnor blir en frihetskamp i sig, en kamp för det grundläggande mänskliga i att ha en röst.
Den eleganta rörelse mellan ämnen och teman i texten är utmärkande för Solnit. Hennes stil är närmast en mall för den goda essäisten. Ur det lilla plockar hon det stora, låter sina tankar vandra på ett sätt som är så exakt konstruerat att det framstår som fullkomligt spontana infall, ett grepp som hör till det absolut svåraste man kan göra som författare.
Även resten av samlingen uppehåller sig vid kampen att få kvinnor erkända som människor. I ”Det längsta kriget” plockar Solnit skoningslöst isär skenhelig kritik av våldtäkter i Indien som samtidigt blundar för att en anmäld våldtäkt inträffar var sjätte minut i USA. Statistiken fortsätter hamras in genom texten. Kvinnomord, våldtäkter, reduktionen av skickliga kvinnliga tänkare till obetydliga hysterikor. Trots att det inte på något vis är ny fakta är presentationen av den drabbande. De gör det akuta i situationen oundvikligt att konfronteras med och den som letar efter en text att sätta i händerna på tvivlaren hittar den här.
Män förklarar saker för mig har två styrkor. Den första är just presentationen av det basala. Att den inte förbigår det som vissa kanske skulle kalla banalt. Statistiken, påpekandet att det ens förekommer ett systematiskt förtryck av kvinnor, sådana saker som talar till den oinsatte. Den andra är att Solnit inte stannar där. Hon utvecklar den oförlösta feminismen hos Freud. Hon lyfter Virginia Woolfs tankar om mörker som en modell för politiskt handlande. Hon väver in politisk teori så diskret att man inte märker att det är det man läser. Hennes avancerade, men aldrig komplicerade, texter bildar en samling som liksom titelessän förtjänas att kallas klassiker.
