För de flesta frammanar alla hjärtans dag mentala bilder relaterade till kärlek, godis och Hugh Grant. Men Lundagårds utsände bestämde sig för att krydda till firandet med rep, tejp och piska.
”Se till att du håller händerna så långt från byxorna som möjligt i biosalongen.” Denna uppmaning skänker min grabbige kompis Gustav mig när jag berättar för honom om mina lördagsplaner. ”Du vill inte att folk ska få för sig något. Att du är där av ”fel” anledning. I värsta fall blir du kanske utslängd.”
Bakgrunden till Gustavs påstående är följande: Jag saknar karaktärsdraget ”självrespekt”, och av den anledningen har jag tackat ja till att utsätta mig för ett socialt experiment. Jag ska nämligen fira alla hjärtans dag ensam på bio. Filmen i fråga är Fifty shades of grey.
Syftet med denna studie, denna resa in i mörkrets hjärta, är att utforska gränsen för hur mycket sorglighet det mänskliga psyket klarar av att hantera.
Om ni undrar är jag ingen modig person, snarare det rakt motsatta. Få saker skrämmer mig mer än att göra saker på egen hand. Lejonhjärtade människor som reder ut att gå på bio, äta på restaurang, eller gå på fest ensamma, som inte bekymrar sig över att framstå som kompislösa, väcker samma sorts fascination inom mig som mörk materia eller Ulf Lundells bloggansträngningar. Och nu ska jag, i strid med min natur, utsätta mig för en situation där min ensamhet inte bara riskerar att tolkas som social utstötthet, utan social utstötthet parat med perversion.
Klockan kvart över åtta på alla hjärtans dag står jag utanför Lunds SF-biograf. Jag kastar en blick mot den blåsvarta skyn och känner mig uppfylld av min signifikans, min vetenskapliga oumbärlighet. När jag stiger in i biografen är det som en själens Neil Armstrong, en utforskare av det inre livets mörka och outforskade territorier.
Men denna känsla av pionjärskap överger mig så fort jag ställer mig i kön till salongen. Jag tittar mig omkring och det är helt uppenbart att jag är den enda som är där ensam; den enda som inte är inbegripen i ett samtal med en vän eller partner. Det kanske är inbillning, men jag blir genast övertygad om alla blir medvetna om, och lite störda av, min närvaro. Att de, på samma vis som vissa grisar känner doften av tryffel, förnimmer doften av min ensamhet.
Jag märker hur jag rent instinktivt försöker förminska mig själv, göra mig osynlig för deras förmodligen fördömande blickar. När jag sträcker fram min biljett till biljettkontrollanten, samtidigt som jag anstränger mig för att se så icke-pervers ut som möjligt, märker jag hur jag darrar lite på handen. Liksom för att kompensera detta, för att reclaima min coolness, hasplar jag ur mig orden: ”Alltså, jag är ju här för att skriva om filmen, för… jag har ju, typ, inte läst böckerna och så.” Något svar slänger han dock inte tillbaka, den kanske femtioåriga biljettkontrollanten. Han bara ler mot mig, nästan faderligt. Som om han tänker att vi alla är barn i början. Vi ska alla gå ensamma på porrfilm på alla hjärtans dag så småningom.
Några minuter senare sitter jag med blossande kinder i mitten av biosalongen. Luften är mättad med den söta och tunga doften av parfym från de till synes otaliga förfestrusiga tjejgäng som tar upp huvuddelen av biografsätena. Till vänster om mig sitter ett medelålders par, de håller varandra ömt i händerna och viskar ivrigt i varandras öron, och till höger några tjejer jag brukar springa förbi i universitetskorridorerna.
Att jag en gång i tiden var uppfylld av pionjärsanda har jag vid det här laget fullständigt förträngt; det enda jag kan tänka på är att jag är den enda ensamme i lokalen. Jag försöker sitta lite nonchalant, som att mitt inre inte befinner sig i upplösningstillstånd, men jag är övertygad om att vartenda skratt som avfyras i rummet är på min bekostnad. ”Titta på den där killen i mitten, jag har aldrig sett något mer tragiskt i hela i mitt liv? Vilken sopa?”, skrockar de alla ondskefullt i mitt huvud.
När mörkret sänker sig över lokalen känner jag först en lättnad. Nu kommer de stirra ut mig längre. Jag är fri från deras hånfulla blickar! Men säg den lycka som varar. Cirka fem minuter in i filmen börjar jag uppfyllas av en ny form av uppbragthet, en cineastens heliga vrede. Ty Fifty shades of grey, denna kioskvältare bland kioskvältare, vars litterära förlaga har sålt upplagor av rent bibliska proportioner, är kanske den värsta skit jag någonsin har sett. Storyn, som alltså går ut på att en blyg litteraturvetarstudent blir våldsamt förälskad i en kapitalistisk urman (Han är miljardär! Han flyger helikopter! Han spelar piano!) som i sin tur inte vill ha henne och hon inte går med på att bli hans sexslav.
Denne Mr. Grey – som första gången han sliter av sig skjortan får tjejgängen att unisont dra efter andan, och paret bredvid mig att stryka varandra intensivt över låren – är känslomässigt bortkopplad, kontrollerande och aggressiv. Men allt detta uppmanas vi som tittare att förlåta till följd av att han lider av ett diffust barndomstrauma. Det enda som verkligen talar till hans fördel (bortsett från att han är en miljardär som flyga helikopter och spela piano, alltså) är att han är rippad. Och i likhet med Hollywoodska standardmodellen för hur kvinnor ska förväntas hantera iskalla hustrumisshandlartyper ska den ömsinta Anastasia förmå honom att komma i kontakt med sina känslor.
Men Mr. Grey vägrar resolut låta sig tämjas. Han tänker inte sova skavfötters med Anastasia, han piskar henne hellre redlös till tonerna av längtansfulla suckar och applåder från miljontals biobesökare. Och som om det inte vore nog att själva historien är hemsk, så är allt annat (möjligen bortsett från Dakota Johnson som spelar Anastasia) ungefär lika praktdassigt som valfri eftermiddagsteverepris av Melrose Place. Och dialogen, som är fullproppad av uttalanden som ”I don’t make love. I fuck. Hard.” får mig att relatera till den döende Kurtz i Apocalypse Now när han viskar: ”The horror, the horror.”
I samma stund som eftertexterna börjar rulla sliter jag mig upp ur biografsätet och störtar mot utgången. Den här gången är det på liv och död, jag måste ut därifrån innan min inre filmälskare förblöder. I skydd av mörkret banar jag mig fram i folkmassan, som ett skadeskjutet djur, ingenting kan stoppa mig. Och när jag har funnit min väg ut biografen och den februarikalla kvällsluften träffar mitt ansikte tänker jag att vetenskapen får klara sig utan min assistans i framtiden. Det mänskliga framåtskridandet i all ära, men att behöva utstå två timmar i Mr. Greys sällskap borde inte ens den ynkligaste labbråttan utsättas för.
