LITTERATUR Felicia Stenroth – Indianlekar (Norstedts)
Att växa upp i en svensk småstad är inte lätt, det vet alla som har haft oturen att råka ut för det eller som har sett Fucking Åmål. Felicia Stenroths andra romangiv, Indianlekar, vilar hopplösheten som en tjock hinna över småstadstjejen Ebbas tillvaro.
Indianlekar utspelar sig under en kvalmigt het sommar, vars ände verkar hägra någonstans i en obestämd avlägsen framtid. Protagonisten och berättaren Ebba bor i en liten håla strax utanför Olofström. Hon har flyttat in i sin energidryckssörplande och kroniskt kepsförsedde pojkvän Jonathans kvart för att komma bort från hemmet. Hon är dryga femton år, lite trulig och kommer dåligt överens med sin pappa, en småfifflare med oberäkneligt humör. När hennes kusin Edith, som lider av självskadeproblematik, blir ditkommenderad av hennes kontaktpersoner på socialen över sommaren flyttar även hon raskt in hos Jonathan hon också.
Dagarna kravlar sig långsamt framåt. De två flickorna halvhjärtat försöker fylla dem med innehåll. När Jonathan hastigt och lustigt bestämmer sig för att flytta till Norge för att ha råd att betala sina räkningar (inringningarna från den krisdrabbade Volvofabriken där han är timanställd blir bara färre och färre) lämnas Ebba och Edith ensamma i hans sorgligt solkiga lägenhet.
De båda flickorna driver fram genom tillvaron utan större mål och riktning än att hålla liv i Jonathans hund i hans frånvaro. Ebbas hemort framstår som sinnebilden av en småstad i kris. En plats där fabriken i vilken alla jobbar har dragit åt svångremmen, och gubbarna har tagit till flaskan. Där tjejernas längtan bort till något större och bättre manifesteras i Ediths önskan att träffa en kille med bil, som Ebba har haft turen att göra. Eller i drömmen om framtida silikonbröstimplantat.
Felicia Stenroth fick sin debutroman, den brådmogna och välskrivna Bilder som inte angår mig, publicerad 2012. I hennes nya alster finns det stråk som leder tankarna till den förra. Rent stilistiskt är de snarlika, prosan är lapidarisk och satserna är korta och lite hackiga. Men om något är Indianlekar än mer sparsmakad i sitt uttryck än debuten.
Allt som redogörs för är Ebbas korta och distanserade observationer när hon far med blicken över de avrivna tapeterna, golvrevorna och smutsiga madrasserna som smyckar hennes tonårswasteland, där vartenda föremål och karaktär förefaller draperat i hopplöshet. Det är inte mycket som händer på sidorna. Till bokens mer dramatiskt laddade avsnitt hör passagen när Ebba drabbas av ett infall och sätter sig och fyller i frågorna i ett enkätutskick från Statistiska Centralbyrån, just for the hell of it.
En faktor som till viss del drar ned helhetsintrycket av romanen är slutet, som känns hastigt nedtecknat och lite forcerat. Som att författaren kommit på en vecka innan deadline att ”visst fan, det är ju en roman jag skriver, det måste ju hända något också” och sonika slängt in lite pliktskyldig action. Och det tillför ju inte så värst mycket. Men överlag är Indianlekar en skarp och laddad skildring av människor som fastnat i ett slags Mike Leighsk socialrealismskymningstillvaro, och som, trots sin längtan till något annat, saknar förmågan eller orken att sätta ord på vad detta andra skulle kunna vara.
