Studentlivet är speciellt och vår stad beskrivs ofta som en ankdamm med egna normer och regler. Studentlivskrönikör Linnéa Berglund funderar över hur hon under sin praktik ska kunna anpassa sig till den vanliga världen efter nästan två år i Lund.
Om 22 dagar lämnar jag Skåne. Slättlandskapet byts mot storstadsmiljö, Öresunds vågor mot en blandning av sött och salt. Ett och ett halvt år är borta med Helsingborgsvinden och plötsligt tvingas jag tillsammans med mina kursare inse att vi bara har knappt en månad kvar tillsammans innan det blir allvar.
Nu ska vi kastas ut i den verkliga världen, om än bara för en tid. Borta är föreläsningar där ingen bryr sig om ifall du är bakis, trött eller stalkar ditt senaste span på Instagram istället för att lära dig om kommunikationsteorier. Istället förväntas du sitta vaken och redo på kontoret tidigare än de flesta gått upp under hela studietiden och dessutom leverera på tillräckligt hög nivå för ett fint rekommendationsbrev.
Men det handlar inte bara om att orka upp i tid till dagens första möte. Efter tre och en halv termin spräcks studentbubblan och vi tvingas ut bland vanliga människor, med normala liv. Det är inte utan att jag känner mig lite förvirrad, vet jag verkligen hur man beter sig bland icke-studerande?
Jag funderar lite på hur de första veckorna kommer bli, innan jag vant mig vid livet i huvudstaden. Kommer jag varje lördagskväll precis innan utgång febrilt leta efter någon med rött kort, för att sedan inse att vakten inte släpper förbi mig hur många gånger vi än viftar med den färgade plastbiten? Kommer jag ständigt jobba i tidsmässig motvind efter att ha spenderat dagarna i en stad där man går från ena sidan centrum till den andra på en kvart? Kommer jag sakna att på lördagsförmiddagarna mötas av frackklädda personer som ramlar gatorna fram skrålandes gårdagens bordsvisor?
Jag undrar hur det kommer vara att komma tillbaka, efter ett år ute i världen. Kommer jag återigen bli till den osäkra novisch jag en gång var, som fumlar med nationskortet framför vakten och ser sig osäkert omkring när hon kliver in på Café Athen? Eller kommer jag komma tillbaka för att inse att få saker har förändrats? Nya studenter, men samma traditioner, ritualer och idéer. Rektorn är fortfarande en man, kuratelen fortfarande kungligheter. Antagligen är det så.
Och just därför känns det inte ett dugg jobbigt att lämna Lund, för jag vet att om jag väljer att komma tillbaka så är det bara att starta där jag nu avslutar.
