LITTERATUR Mårten Westö – Som du såg mig då (Schildts & Söderströms)
Prokrustes var en otrevlig kille i antikens Grekland som skulle ha fått dåliga recensioner på hostelbookers.com, eftersom han som värdshusvärd stympade eller sträckte ut sina gäster så att de alltid skulle passa exakt in i hans säng.
Novellformen löper samma risk som Prokrustes kunder. Ofta märker man på en novell att den antingen är en förlängd dikt eller en förkortad roman. I Mårten Westös novellsamling Som du såg mig då (Sets, 2014) kan man ibland misstänka det senare. Alla nio berättelser (förutom möjligen en) handlar om en nedräkning, ett väntande på någonting utanför storyn. Novellerna slutar före vi når till det som man väntar på, vilket ger en cliffhanger-känsla. Som om novellerna egentligen bara var upptakten till en större, mer vidlyftig roman.
Westös noveller är andetaget som en kroppsbyggare tar just före han visar fingret åt gravitationen och lyfter hundra kilo från bänken. Men lyftet hinner aldrig komma. Det är förberedelserna som är i fokus, ett försök att underlätta jobbiga saker som tornar upp sig i horisonten: brott, skilsmässa, förälderns död. Det är också frågan om tvekan inför det oåterkalleliga. Att kunna gå genom en dörr som kommer att låsas bakom en för evigt. För ibland ångrar man sig bittert efteråt.
Kroppsbyggande är faktiskt motivet i hela tre noveller. Som en kompis en gång sade gällande styrketräning: “Man bara tränar och tränar, men vad tränar man inför?” I Westös bok tränar man för att känna sig stark och manlig nog att tåla kommande utmaningar, men med katastrofala resultat. Styrketräningen ter sig hos Westö som en patetisk men samtidigt farlig manlig försvarsmekanism, i en fysisk men främst emotionell bemärkelse.
Det farligt ultramaskulina vägs upp t.ex. av pappaledighetens poster child, den romantiskt lagda och uppriktigt barnkära Kaj i berättelsen ”Riksväg ett”. Det finns många sätt att vara man, vilket Westö onekligen intresserar sig för, då han också gett ut en antologi om just manlighet.
Är då berättelserna rumphuggna Prokrustes-romaner? Möjligen, ja. Åtminstone kan man säga att de står på egna ben, trots avhuggen rumpa. Men noveller brukar ofta på grund av sin korthet lämnas mer öppna och tolkningsbara. I stället gör den konkreta och entydiga berättarstilen i Som du såg mig då berättelserna till prydliga, njutningsbara men demystifierade paket; man blir inte kvar och funderar på dem efteråt. Den exakta stilen klarar inte heller av att ge bilden av så mycket djup hos personerna, som ofta definieras av ett eller två väldigt tydliga persondrag. Man önskar att Westö med sina små, exakta penseldrag skulle ha tagit sig mer tid och utrymme. Skrivit en roman, kort sagt.
Text Ville Lindholm
Tidigare publicerad i Studentbladet
Recensionen är en del av litteratursamarbetet ”Nordiska Studentaviser” mellan svenska Lundagård, finska Studentbladet och norska Universitas.
