Inför kvällens föreställning är jag spänd. Jag ska få gå på Broadway utan att behöva ta mig över andra sidan Atlanten. Det enda som krävs är att jag tar mig från Malmö till Lund. En helt okej resa för att få gå på teater, enligt min åsikt.
Vi är inte jättemånga som har valt att gå på den inspelade teatern Of mice and men på Kino. Ett par äldre damer med deras respektive sitter i sofforna och bläddrar igenom programbladet. Någon enstaka kulturnisse står i hörnet och kollar telefonen. Då är jag i alla fall inte ensam om att vara där ensam.
Live på bio är ett projekt med Folkets Hus och Parker och 170 olika biografer runt om i landet, där man kan gå på allt från Queen-konsert till Broadwayteater. Ett koncept som borde vara större än det är idag. Ryska baletter, italienska operor. Scenkonst från hela världen, nära till hands och inte mer omständligt än att man tar en tripp till bion. En möjlighet att se stora artister som kanske annars inte är lika tillgängligt i Sverige. Sedan 2007 samarbetar projektet med Metropolitanoperan i New York, och visar både direktsända och inspelade shower på utvalda biografer.
När filmen rullar igång är stämningen på topp, men ändå kultiverat stillsam. Of mice and men är ett av John Steinbecks kanske mest berömda verk, och skådespelarna på filmduken är välkända skådespelare i Hollywood. Känslan av storhet blir nästan pinsamt påtaglig. Det känns overkligt att se stora namn som James Franco och Chris O’Dowd på filmduken, och att det samtidigt blir så verkligt. Efter bara ett par minuter glömmer jag bort att jag är på bio – och känslan av att jag är på en riktig teater tar över. Efter första akten blir det dessutom en 15 minuters intermission. Precis som om vi satt i publiken i New York.
I första scenen lär jag känna George Milton och Lennie Small, som försörjer sig genom att arbeta på olika gårdar. De drömmer om att en dag kunna arbeta på en gård de själva äger, och den drömmen håller deras humör uppe. Lennie är något förståndshandikappad och försätter de båda i knipa jämt och ständigt. Ytligt kan man tolka det som att George är där för att ta hand om Lennie, men i själva verket tar de hand om varandra. Franco och O’Dowd lyckas med att förmedla den kärlek mellan två kamrater, som ständigt ifrågasätts i Steinbecks verk. Ett vänskapsband mellan två män, som upplevdes ovanligt i 30-talets Amerika. Genom hela föreställningen känns agerandet genuint och välarbetat. Och när det är över och skådespelarna går ut på scenen för att ta emot applåderna märker jag att jag omedvetet klappar händerna jag med.
Jag lämnar Kino fylld av det där teaterruset jag älskar. Att se talangfulla skådespelare live – fast inspelat, är verkligen något jag ska se till att göra oftare.
