Det är oftast lätt att vara student. Man bestämmer till stora delar sitt eget arbetsschema, gör något man förhoppningsvis tycker är kul och får träffa en massa spännande människor. Men det finns ett undantag: sommarjobbs-våren.
Jag tänker här på den period jag tror de flesta av oss upplevt; julen och den ledighet som varit för de utan resttentor ligger bakom en, har man precis börjat plugga har man kommit in i rytmen och ska man, som jag, snart bli klar känns slutet nära. Men då plötsligt börjar den smyga sig på, demonen klädd i puffighet under ögonen och en tyst, tickande oro i bakhuvudet: sommarjobbsansökan.
Att söka jobb är inte särskilt kul för någon. Du måste skriva ett CV och göra ditt bästa för att låta som den relativt rediga typ du förhoppningsvis är. Du måste skriva personliga brev och motivera varför just DU är den mest passionerade butiksmedarbetare Lidl någonsin kommer ha. Och du måste göra det om och om och om igen. Allt detta gäller också för ansökningar till de få – men ändå så många – veckor som utgör sommar-”ledigheten”.
Samtidigt finns plugget där – du har inte mer tid än vanligt att lägga på att skriva om din själsliga längtan till brevbärande. Så du måste balansera studier om strategisk planering, konstruktion av skyskrapor eller global politik med att skriva ner att du jobbat ett par veckor i farsans butik förra sommaren.
Till detta kommer extrajobb och de ideella aktiviteter du som student i princip förväntas ta på dig – till exempel att sitta med i en kår eller skriva för Lundagård. Det blir inte mindre givande eller roligt att ha de här engagemangen, men de sätter sig som en förebrående men välmenande person på din axel medan du svettas framför datorskärmen med att sälja in din förmåga att köra truck på Icas lager.
Vi har dessutom ansökan till andra saker: utbildningar till nästa termin, sommarkurser, utbytesterminer och stipendier till uppsatsarbeten är bara fyra av de många exempel på institutioner som tänkt att ”våren, då har väl alla tid och energi till övers!”.
Jag hoppas att du som läser detta tar dig igenom den här perioden – för det brukar man ju göra till slut – och att det blir just du som blir den lycklige utvalde (och högskoleutbildade) person som får äran att sitta i Coops kassa den här sommaren. Jag tror på dig.
Och om du är en av de avskyvärda typer som redan har ett jobb du ”bara kan ta mer timmar på” eller redan har ordnat ditt sommarjobb: försök att inte störa oss knegare. Vi är upptagna med att skriva CV:n.
