Tempo dokumentärfilmfestival gick av stapeln i måndags i Stockholm och jag är inte på plats i år, men ser tillbaka till förra året och dokumentärfilmen Sepideh – Reaching for the stars. En av mina favoritfilmer.
Det är mycket som är vackert, sorgligt och lyckligt i Sepideh – reaching for the stars. Filmen handlar om en ung iransk flicka som har stora ambitioner och ett fantastiskt intresse för astronomi. Hon tillbringar långa nätter under himlavalvet för att upptäcka universum. Förväntningarna på Sepideh är däremot andra och hon möter mycket motstånd. Hennes mål, att bli astronaut, är inte uppskattat av familjen och hon får till och med ta emot dödshot.
Filmen visar inte bara hur det är att drömma, men också att faktiskt göra allt som bara går för att uppnå den drömmen. Att det kan vara farligt att ta risker som ung kvinna i Iran och att ibland jobbar hela samhället mot ens drömmar. Filmen riktar också skarp kritik mot det patriarkala och könssegregerade universitetssystemet i Iran där antingen endast män eller kvinnor tillåts läsa ett visst ämne.
Det är tindrande stjärnor och glittrande stjärnfall och musiken och fotot är fint. Samtidigt gör den ont. Mitt hjärta går i tusen i bitar och filmen får mig att gråta så att jag hulkar. Sepideh – reaching for the stars har allt vad en bra dokumentärfilm ska ha; den kritiserar och engagerar, den får mig att gråta och den är fin att titta på och lyssna till.
