Studentlivskrönikör Linus Gisborn är mitt uppe i en flytt och jobbar hårt på sina magsår. Det är milt uttryckt inte lätt att vara student på vår kära, skånska bostadsmarknad.
Magsåren. Det är det enda problemet. Allt är fint med mig, frånsett magsåren jag jobbat på den sista tiden. Alla som varit med om att byta boende vet vad jag talar om. Det finns en miljon saker att göra, och det är sällan sådant som finns på någons bucket list. Det gäller att plocka, packa, putsa och hitta nytt boende.
Ordnade med det sistnämnda i Malmö. Kikade på rummet, funderade över vad som skulle få plats och vad som skulle kasseras. Tvekade, drömde, måttade. Med kontraktet påskrivet framstod framtiden som relativt trygg, och det kändes ändå rätt okej att vara student på den skånska bostadsmarknaden.
Fyra dagar senare blev jag i princip uppsagd.
Uppsägningstid: två månader.
Varför?
Det var inte jag – det var hon.
Och så vidare…
Det händer att jag lite raljant påstår att studenter alltid har det bästa framför sig. Påståendet låter inte bara effektfullt, det stämmer också. Studenter har exempelvis inga inkomster att tala om – vilket förmodligen förändras när vi skaffar jobb. Bristande inkomster gör att många går på nationers pubar och klubbar, som är billiga, dåliga versioner av riktiga uteställen. Och vissa kårpolitiker… ja ni fattar poängen.
Mycket blir helt enkelt bättre framöver.
På samma sätt har studenter ofta boendesituationer som långt ifrån alla grupper i samhället skulle uppskatta. AF Bostäders projekt BoKompakt är ett exempel. Studentbostäder med städskrubbsliknande storlek, som genom politisk skönmålning vill dofta lite väl mycket hallon. Tio hoptryckta kvadratmeter är acceptabelt om det kallas för ett ”tillfälligt boende”. Och: om bostäderna är till för studenter. I realiteten är lägenheterna bevis för en misslyckad bostadspolitik.
Detsamma gäller för magsåren.
Flyttlasset till lägenheten jag inom kort måste flytta från går om fyra timmar. Jag borde plugga, men istället ringer jag upp AF Bostäder och frågar om kötider, och får beskedet att den genomsnittliga kötiden för ett korridorrum är ett år. För en lägenhet – två år.
Då återstår väl att lämna kartongerna ouppackade och att skapa ännu ett ”Jag söker bostad”- evenemang på Facebook.
