Attacker mot IS och läckta statshemligheter. Och kanske ditt lösenord till mejlkontot. Hackare sitter på en makt som kan skaka om våra liv, men de visar sig sällan. Kanske sitter de på stolarna bredvid dig på föreläsningen. Vilka är de?
”Hej! Det var ett tag sen. Hur är det med dig?”
”Ja, det var det verkligen. Det är bara fint. Själv?”
”Det är bra med mig också. Du, det är så att jag ska skriva en grej om hackerkultur och jag vet ju att du håller…”
*Klick*
Det här är inte det första samtalet som slutar tvärt. I min jakt efter aktiva studenter inom hackerkulturen har all kontakt så småningom resulterat i noll. Löften om anonymitet och att vi kan prata på krypterade sätt gör ingen skillnad.
– Jag tror att det största problemet är att de inte ser någon poäng med att uttala sig. Det finns en utbredd inställning som säger att vanliga människor varken kan eller vill förstå vad hackarna gör. Nördelitism, typ, säger en vän med kontakter inom hackerkulturen som också gått bet i sitt sökande.
Men han lovar att tjata vidare. Senare hör han dock av sig och säger att det inte gick. Hans kontakter var inte bara ointresserade – de anade också att CIA var dem i hasorna.
Kanske har de rätt att vara paranoida. Hackerkulturen spelar en viktig roll ända upp i världspolitiken när det kommer till att hitta och sprida information. Det är en kultur som är etablerad bland och av unga. Med ett intresse för hackerkulturen och nätaktivism djupt rotat i den yngre generationen, bör det även finnas studenter vid universitetet som sysslar med detta. Men vilka är de då? Vad gör de? Vad driver dem?
Jag hör av mig till Piratpartiet i Lund och pratar med deras ordförande Timmy Larsson för att få reda på mer. Han studerar datateknik vid Lunds tekniska högskola och beskriver sig själv som ”intresserad” av hackerkulturen.
– ’Om du är en av oss, en hittills okänd hackare, ung som gammal, är huvudmålet att fortsätta vara okänd. Alla kända hackare är troligtvis också kända av NSA. Den bästa strategin i dessa intressanta tider är att vara ensam och vara okänd’, högläser Timmy Larsson för mig ur tidskriften 2600: The Hacker Quarterly, som han refererar till som en hackares bibel.
Hackarens första regel: Du pratar inte om att du är hackare.
– Det finns en risk med att exponera sig som hackare. Du riskerar att inte kunna fortsätta och förlora din möjlighet att införskaffa information i fred, säger Timmy Larsson.
Piratpartiets politiska legitimitet grundar sig i deras jobb för personlig integritet, fritt tillgänglig kultur och begränsning av upphovsrätt och patent. Men det gick sådär för partiet i senaste riksdagsvalet och de lyckades bara skrapa ihop 0,4 procent av rösterna. Men skulle studenterna på Kämnärsrätten eller Delphi fått bestämma skulle partiet knackat på dörren till riksdagen.
– Unga i dag har vuxit upp med frågan om fri tillgång till information på ett annat sätt än tidigare generationer. De är införstådda i vilken påverkan det har på samhället, säger Timmy Larsson.
Internet är bärande genom våra liv. Våra pengar, vår information och våra kommunikationsmöjligheter finns online. Med rätt teknisk kompetens kan du därför sitta på ett destruktivt trumfkort.
Hackerkulturen brukar i stort delas upp i två fack: Hackare och crackare. En hackare bygger system, medan en crackare bryter dem. Det kan bland annat göras genom att utnyttja säkerhetshål i hemsidor eller med så kallade trojanska hästar – ett program som utger sig för att vara något annat, men tillåter crackaren att ta sig in i den infekterade datorn.
Hackergruppen Anonymous har förklarat krig mot terrororganisationen Islamiska staten och har systematiskt börjat sänka webbsidor knutna till dem genom att överbelasta sidorna med trafik.
Grupper av nätaktivister hjälper samtidigt till att sprida information från konfliktshärdar – både inom och utom landet. Däremellan hackar olika personer kändisars mobiltelefoner eller kapar kreditkort. Alla är på sina egna sätt en del av hackerkulturen.
Timmy Larsson säger att han har några kontakter inom hackerkulturen som han tror skulle kunna tänka sig att ”snacka lite”. Men i så fall skulle det inte handla om ett lättsamt samtal över en öl på Café Ariman, utan genom en krypterad chattlina. Men när vi hörs efter helgen har han fortfarande inte hört något och säger att vi får ge upp det spåret.
Det är däremot lättare att hitta någon som har sin tid inom hackerkulturen bakom sig. Därför tar jag tåget till Malmö och träffar Dan Egerstad. Sverige har spelat en betydande roll inom hackerkulturen och Dan Egerstad är en av de som gått i täten. Under 2007 blev han känd som ”Ambassadhackaren” i medier världen över.
Dan Egerstad hade då kommit över mejl i tusental mellan ambassader, regeringar och forsknings- och försvarsinstitut världen runt. Mejlen innehöll inloggningsuppgifter till olika inblandade – bland annat Irans utrikesdepartement och Rysslands ambassad i Stockholm.
Men trots att mejlens innehåll var hemligstämplat hade de passerat genom Dan Egerstads egen server. Han hade placerat en omkopplingspunkt för datatrafiken i ett anonymiseringsnätverk för att se hur många mejl som skickades, och det krävdes därför inget intrång i vanlig mening. Han valde att publicera hundra av mejlen för att uppmärksamma en allvarlig säkerhetsbrist.
– Då small det, säger Dan Egerstad.
Han möttes en tidig novembermorgon av sex civilklädda poliser från Säpo utanför sin lägenhet. Han skulle egentligen bara ut och flytta på sin tjuvparkerade bil, men fick i stället ta omvägen kring Malmös polisstation.
– Jag var inte speciellt rädd. Om det jag hade gjort skulle visa sig vara olagligt hade jag väl fått ta straffet. Vad kan det bli för straff för en 22-årig datornörd som gjort lite dumma grejer?
En 22-årig datornörd som i och med detta skulle bli världens mest uppmärksammade hackare. Om han kunde snubbla över topphemlig information om länders utrikespolitik – vilken makt sitter då personer med ett klart uppsåt på?
– Det är så lätt. Jag hade i teorin kunnat sitta hemma i min källare och tjäna mer pengar än vad helikopterrånarna gjorde – på en dag, säger Dan Egerstad och fortsätter:
– Det är klart att det blir attraktivt för kriminella. Varför ska man planera våldsdåd som kräver resurser och pengar, om man kan tjäna lika mycket med en 14-åring i en källare?
Allt började som en lek med några kapade kreditkort som tonåring, men slutade med en tre år lång polisförundersökning. Till slut lades den ner – bevisen mot honom var inte tillräckliga.
– Du får en känsla av att vara oslagbar när du lyckas knäcka system. Men det är du ju inte i verkligheten, där är du egentligen en datornörd som ingen tycker om. Känslan att känna sig häftig för en stund genomsyrar hela hackerkulturen, säger han.
Dan Egerstad försökte i slutet av tonåren att börja plugga på högskolan, men lade snabbt ner den satsningen. Studierna var inte för honom. De långa nätterna framför datorn blev hans skola i stället. I dag har Dan Egerstad lämnat hackerkulturen bakom sig. Det är vad han säger i alla fall. Nu är han involverad i några företag och hjälper bara vänner vid sidan om med IT-säkerhet då och då.
– Jag ångrar ingenting jag har gjort. Det skulle jag aldrig göra. Men skulle jag gjort detta i dag så hade jag hanterat det annorlunda. Men det var lite spänning i det hela.
Innan vi skiljs åt får jag namnet till en kille i Stockholm som ”borde kunna hjälpa till”. Dan Egerstad säger att han är schysst och har pratat med journalister om sitt hackande tidigare. Det verkar han dock ha slutat med. Mig vill han inte prata med.
Aktiva personer inom hackerkulturen är uppenbarligen inte speciellt sugna på att göra väsen av sig – men sitter samtidigt på stor makt. Marcin de Kaminiski är tidigare doktorand inom rättssociologi vid Lunds universitet och har forskat kring normer och subkulturer online.
– Man behöver inte längre ha ett stort socialt eller ekonomiskt kapital för att ha makt. Nu räcker det att ha ett tekniskt kapital. Den maktförskjutningen som har skett är väldigt intressant, säger han.
Problemen med detta blir dock tydliga när makten hamnar i fel händer.
– Få människor kan orsaka stor skada. Men det innebär också att om man använder det till något positivt, kan man använda det till något bättre. Det handlar om personernas enskilda ingångsvärde, säger han.
Marcin de Kaminiski har själv varit i skottlinjen. Han har varit med och startat upp både Piratbyrån och Pirate bay. Men framför allt har han varit delaktig i Telecomix – nätaktivistklustret som hjälpte regimkritiker att sprida information under Arabiska våren när Egyptens internet hade stängts av. Han tror att nätet är en viktig kanal som lockar de utan annat sammanhang.
– Med internet kan man som ung känna makt och man kan påverka. Man vill känna att man är någon – och då är inte det så konstigt att man använder de maktmedel man tycker sig ha, säger han.
Men maktmedlen innebär ibland lagliga och moraliska övertramp.
– Hacking sker ofta i gränslandet mellan lagligt och olagligt. Personer med hög teknisk kompetens vet dessutom ofta hur lätt det är att säkra digitala spår eller begå misstag som sätter säkerheten på spel. Det gör att det är svårt att kommunicera kring detta, säger Marcin de Kaminski.
Att de inte vill prata gör det också svårt att få reda på vilka personerna är. Men klichébilden om en ung och blek kille kanske inte är speciellt långt ifrån sanningen. I mitt sökande efter personer inom hackerkulturen har jag i alla fall inte stött på ett enda kvinnonamn.
– Traditionellt är hackerkulturen vit och manlig. Man kan se att det finns undantag, men det går långsamt. Men det finns väldigt goda föredömen som är tjejer i hackerkulturen. De är få, och blir ofta osynliggjorda i de generellt manliga nätverken, säger Marcin de Kaminski.
Huruvida hen går på universitet och högskola eller inte, kan Marcin de Kaminski dock inte svara på. Men han tror att det finns personer inom hackerkulturen i alla samhällsskikt.
Det tror jag också. Jag lyckas nämligen få spår på en kille som är hackare och tidigare student. Han sitter ute i en stuga i skogen och producerar musik – men har samtidigt i flera år roat sig med att ta sig in i andras datorer och kapa deras webbkameror. Tyvärr kan jag inte berätta om vad som driver honom eller hur hans studier gick – eller någonting alls. Han är inte intresserad av att prata.
Dan Egerstad lockades till hackerkulturen av spänningen och känslan av att vara oslagbar. Men för den journalistiska gruppen Researchgruppen är drivkraften en helt annan. De vill inte höja sig själva – utan snarare sänka någon annan. Deras medlemmar ligger politiskt långt ut till vänster och har under de senaste tio åren ägnat sig åt att kartlägga och avslöja högerextremister – med internet som främsta redskap. De sorteras ofta in i hackerkulturen, men själva anser de sig inte höra hemma där. Genom att gräva i offentliga handlingar och databaser har de flera uppmärksammade avslöjande bakom sig.
Carl Tullgren är en av gruppens medlemmar. Han var fram till för ett år sedan student vid Lunds universitet. Han var då i slutfasen av journalistutbildningen, men det blev aldrig någon examen – en guldspade kom i vägen.
– Jag struntade i att skriva examensarbetet eftersom det krockade med publiceringen av avpixlatavslöjandet, säger Carl Tullgren.
Efter ett års arbete av att koppla ihop användarnamn på rasistiska nyhetssajters kommentatorsfält med mejlkonton, kunde Researchgruppen i december 2013 avslöja flera förtroendevalda sverigedemokrater som uttryckt grova rasistiska åsikter på nätet. Granskningen kom att kallas avpixlatavslöjandet och gav stort nationellt genomslag.
– Vi levererade ett helt fantastiskt material till avpixlatjobbet. Researchgruppens uppdrag startar med ett mål om att förändra saker. Alla drivs av att belysa orättvisor, säger han.
Researchgruppen genomförde avpixlatavslöjandet tillsammans med Expressen. Det var inte en helt okontroversiellt samarbete. Flera av Researchgruppens medlemmar har en våldsam bakgrund och en klar vänsterpolitisk agenda.
Det är mycket för Carl Tullgren just nu. I februari avslöjade Researchgruppen tillsammans med Aftonbladet flera personer som uttryckt sig rasistiskt på forumet Flashback. Trots att studierna lämnades ofärdiga har han lyckats skapa en journalistisk framtid som är få förunnad. Att kurslitteraturen lades åt sidan till förmån för grävandet är inget han ångrar.
– Jag kände att mitt jobb med Researchgruppen skulle vara mer användbart i framtiden än att fixa en examen. I efterhand tror jag att jag har fått ganska rätt om det, säger Carl Tullgren.
Researchgruppen har tänjt gränserna om vad granskande journalistik kan vara – pådrivna av en politisk agenda och assisterade av internet. Är det över gränsen eller balanserar de på rätt sida?
Åsikterna går isär. Men gruppens metoder går i många fall stick i stäv mot vad journalistutbildningen lär ut gällande pressetik.
– Jag vet inte vad journalistutbildningen egentligen har gett mig. Jag har väl lärt mig att skriva lite bättre än tidigare. Jag kanske har blivit lite bättre på nyhetsvärdering också, säger Carl Tullgren.
Han ser inte sig själv som en hackare eller nätaktivist, utan snarare som en ny sorts granskande journalist.
– Det är journalistik vi håller på med. Vi sitter och begär ut handlingar och lägger sedan pussel. Det enda det handlar om är att ta reda på saker som händer. Gräva, gräva, gräva, säger han.
Carl Tullgren använder internet som maktmedel i sin politiska kamp. Dan Egerstad använde internet som ett redskap i sin nöjestripp. Marcin de Kaminski använder internet i sitt arbete för fri kommunikation i förtryckarstater. Tre olika personer, tre olika metoder och tre olika agendor – men samma hjälpmedel.
Om det finns en stor studentgrupp inom hackerkulturen förblir oklart för mig. Men nog är det så att du inte kan plugga dig in i en subkultur. I alla fall inte denna. De studenter som är aktiva inom hackerkulturen har lockats in av annat än akademin. Kanske för att lära och utbilda sig, men kanske också för att slåss för sina övertygelser. Och det vill de göra i fred.
