Stressa, pressa, tenta, andas ut. Är det verkligen bästa sättet att lära sig? Studentlivskrönikör Linnéa Berglund funderar på om det inte finns andra vägar till kunskap.
I höst planerar jag att lämna Sverige och söka lyckan på andra sidan Atlanten. För att bli accepterad på de kurser jag vill läsa kräver mitt utbytesuniversitet en portfolio som visar på tillräcklig kompetens. Jag har våndats lite över detta faktum, eftersom min akademiskt teoretiska utbildning lämnar en hel del att önska på portfoliomaterialfronten. När jag pratade med min pojkvän, som redan går på det amerikanska universitetet, om mina bekymmer förklarade han att ”det viktigaste är inte din skicklighet i sig, de vill se hur du tänker”. Sedan dess har jag funderat på hur annorlunda den approachen är den jag mött på Campus Helsingborg.
Under min hittills ett och ett halvt år långa utbildning har vi haft åtta salstentor. För mig har det ofta gått bra, riktigt bra faktiskt. Men inte för att jag skapat mig en stor förståelse och blivit en självständigt tänkande kommunikatör, utan för att jag helt enkelt är duktig på prov. Alla som skrivit en salstenta vet hur det fungerar. Plugga stenhårt veckorna innan det är dags, för att sedan gå och tömma ut hjärnans innehåll under några timmar och antagligen glömma det sista på väg hem från kvällens tentaöl.
Vi får höra att universitetet ska göra oss till kritiska tänkare, självständiga samhällsmedborgare. Men om nittio procent av tiden går ut på att hetsläsa böcker och trycka in så mycket information som möjligt för att svara rätt på frågan om vilka egenskaper en bild kan ha är det svårt att uppfylla den önskan. Istället för att få tid till att reflektera, diskutera och analysera bedöms du utifrån hur väl du lyckats läsa in stora mängder text på kort tid. Det finns något skevt i det arbetssättet.
Hur väl du presterat på tentor, och i förlängningen dina betyg, säger absolut ingenting om hur skicklig du är som kommunikatör. Istället för att genom hemtentor, seminarium, debatter och diskussioner tillåtas vrida och vända på perspektiven sitter vi i det tysta rummet på biblioteket och skummar sida efter sida.
Jag längtar efter att få möjlighet att hitta min egen röst, mina egna tankar i den något luddiga disciplin som är kommunikation. Jag hoppas att utvandringen till Amerika tar mig ur den kvävande känsla jag känner på Campus och låter mig fokusera på lärande snarare än att klara nästa tenta. För vad är poängen med en kandidatexamen om den inte innebär något mer än fina ord på exklusivt papper?
