LITTERATUR Asta Olivia Nordenhof – det enkla och det ensamma (Modernista) Översättning: Tom W-O Silkeberg
Det är ingen hemlighet att den unga danska poesin idag får ett allt större utrymme i offentligheten. För när det pratas litteratur är det just nu många gånger dansk litteratur och danska författare som nämns. En av dessa författare, som varit en del av den nya strömningen, är Asta Olivia Nordenhof. Det är lätt att förstå varför Nordenhof blivit så omtalad. I nya diktsamlingen det enkla och det ensamma finns en diktning som är brutalt ärlig. Med en provocerande ton lyckas Nordenhof visa en stark identitetssökande kvinna men med en ömtålig röst.Det som startar i fragment, både från barndomen och från nuet, meningar som inte tycks ha ett sammanhang, mynnar alla i slutändan ut i en ungdomsskildring av en uppväxt där mycket tycks skava för diktjaget. Jag slås av den intima nivån som dikten befinner sig på. Det finns en sårbarhet, det är oerhört privat och trots egendomliga händelser går det att identifiera sig med diktjaget, vilket skapar en stark samhörighetskänsla. ”så tyst jag kan medan jag närmar mig för att vara säker på att du andas innan jag rör/ditt andetag, bröstkorgen rör sig/ här: natten är mild, jag är lugn och foglig/ gör det som ligger närmast. jag skriver och du lever medan jag skriver”
Det finns ett diktjag som tömmer ut hela sig själv på de minnen som verkar format hela kroppen. Det är någonting med framställningen som känns både utmanande och aktuell, det ständiga sökandet efter en identitet och en kännedom om den egna kroppen. ”fick insikt i hur jag kommer dö/jag såg explosionen inifrån. ”från blodets perspektiv./jag blev upprörd av det. min kille sa: lugn olli/ nu vet jag inte längre, om jag fick möjlighet att uppleva min död som om den i parallell tid redan inträffa.”
Perspektiv sätts mot varandra i det enkla och det ensamma. Det går som en tidslinje där den privata sfärens problem blir allt med påtagliga och möter de politiska problemen, offentlighetens problem. Nordenhof sätter perspektiv på samtiden utan att förminska något i dikten och låter framställningen och de starka orden tala för sig själva, något som ger en rörelse genom samhällets alla skikt och ger en enormt slagkraftig effekt.
Nordenhof fångar det unga diktjaget i en levande samvaro, en ung ensamhet som står mitt i massan och är beroende av allas gemenskap och att ha människor att utvecklas med. En drabbande skildring, som ställer många frågor om vår samtid, och konsekvenserna av den.
