Professor Lawrence Lessig är ett välkänt namn i USA för sin kamp mot myndighetskorruption och engagemang i internetfrågor. Lundagård fick möjlighet att samtala med honom om hans kopplingar till Lund, studentaktivism och Tillbaka till framtiden-skådisen Christopher Lloyd.
I din bok Republic, lost från 2011 konstaterar du att: “… there is a feeling today among many Americans that we might not make it”. Men beträffande studenter, upplever du att studenters syn på staten och politik är mer uppgiven i dag än vad som var fallet när du själv var student?
– Ja, betydligt mer uppgiven. Och vad gör detta än farligare är att, frånsett att de är otroligt pessimistiska i sin syn på politiken, så är de hejdlöst överoptimistiska angående möjligheten att lösa problem som staten är avsedd att lösa utan hjälp från staten.
– De tänker att de kan starta upp en hemsida, eller att de kan skapa sociala rörelser på Facebook eller Instagram, och att det kommer att lösa alla deras problem. Och jag tror att det är ett misstag, då vi behöver myndigheterna för att lösa vissa specifika problem, även om de inte kan lösa alla.
Tror du att vi överskattar betydelsen av sociala medier?
– Ja. Men samtidigt så är sociala medier kraftfulla i en mängd avseenden. Om vi talar om att skapa nästa stora popikon, så är det är ju ett bra forum för detta. Men sociala medier kommer inte att komma till rätta med klimatförändringar; sociala medier kommer inte att skapa en meningsful hälsovård, and det kan inte hantera studentlånsskulder.
– Så, poängen är att folk måste förstå att det finns ett grundläggande behov av fungerande myndigheter. Och de måste göra något för att skapa det.
Som föreståndare för The Edmund d. Safra Center for Ethics på Harvard, anser du att universitetsväsendet har ett ansvar att initiera och engagera sig i debatter rörande etik och moraliska frågor med sina studenter?
– Jag tycker att det har det, åtminstone under särskilda skeden i historien. Jag tror att vi just nu befinner oss i ett sådant skede när vi behöver en akademi, som på ett strukturellt plan är den mest självständiga källan till auktoritet i vår kultur. Strukturellt sätt är rika människor självständiga, de jobbar inte för någon, medan affärsmän, advokater, folk som jobbar inom företag, och så vidare – de är inte självständiga, och de kan inte säga vad som faller dem in utan att riskera repressalier.
– Så, i den meningen är akademin den enda platsen där det inte bara är de rika som har en slags självständighet att säga att vad de finner sant, och jag tror att vi som akademiker har ett ansvar att göra just det.
Innan du inledde dina juridikstudier på Stanford, så tog du en examen i filosofi på universitetet i Cambridge. Skulle du rekommendera Lunds universitets juriststudenter att läsa några kurser i ämnet?
– Jag vet inte om jag skulle göra det, på sätt och vis ser jag på mig själv som en tillfrisknad filosof. Min sista filosofiska besatthet var Ludwig Wittgenstein, och hans huvudsakliga budskap är det inte finns något sådant som filosofi – det är bara en bunt med olika problem som vi har konstruerat. Så, det naturliga steget för Wittgensteinfilosofer är att lämna filosofin, som jag gjorde.
Du är hederdoktor på Juridicum här i Lund, vad ledde fram till det?
– Jag vet inte riktigt, de bara skickade mig ett brev och frågade om jag ville ta emot det här doktoratet. Och jag blev ju förstås smickrad. Jag hade talat här ett år dessförinnan, så jag antar att det var så folk hörde talas om mig.
Vilken roll anser du att studenter skulle kunna spela i kampen mot korruption runt i världen?
– Det är otroligt viktigt att förstå hur helt vanliga liv korrumperar människor när de blir äldre. Inte i en kriminell bemärkelse, men, du vet, det finns inte några mindre idealistiska människor än femtioåriga män. Eftersom de bara blickar ut över sina liv och de kompromisser de har gjort, och de börjar rationalisera sina kompromisser. Och de människor som allra minst gör det är ungdomar.
– När du är arton år och du betraktar ditt liv och bara “vad fan” – det finns en enorm energi och potential i det, och varje framgångsrik social rörelse har vilat på den kraften. Därför antar jag att vi måste fånga upp folk när de är unga, för det är praktiskt taget bara när du är ung som på riktigt tror att det är möjligt att leva sitt liv i enlighet med dina ideal.
I maj 2014 lanserade du en crowdfunding political action-kommitté i syfte att välja kandidater till kongressen som skulle driva igenom en kampanjfinansieringsreform. Hur gick det med detta?
– Tja, på ett sätt var det en stor framgång, och på ett annat ett stort misslyckande. Vi samlade ihop en otroligt stor summa pengar, mer än elva miljoner dollar, och vårt mål var tolv, så det var nära att vi nådde det. Men vi erfor att det nästan är omöjligt att övertyga folk att rösta och bry sig om den här frågan i dessa kampanjer.
– Men för några dagar sedan lanserade vi en ny kampanj, vilken bygger på att vi under 2016 ska rekrytera kongressledamöter för att driva igenom en fundamental reform, så att vi kan komma i närheten av en majoritet. Om vi skulle komma i närheten av det, så skulle det vara mer realistiskt att föreställa sig att vi kan skapa en social rörelse som verkligen kan ge oss en majoritet.
Du beskriver dig själv som en liberal, men när du var ung så var du medlem i det Republikanska partiet och du var en ivrig påhejare av Ronald Reagan. Har du något kvar av den unga republikanen i dig?
– Ja, jag var en libertarian, och jag ser fortfarande på mig själv som fundamentalt fokuserad på hur vi ska skapa villkor för frihet. Men att växa upp är lära sig att förstå att frihet inte är något givet, utan att du behöver ett samhälle som skänka dig det. Så utbildning och säkerhet och beaktande av jämlikhet är essentiellt för att ge människor frihet.
– Jag står fortfarande hårdnackat för yttrandefrihet och innovationsfrihet, med minimal statlig inbladning i dessa frågor, om det inte finns några riktigt övertygande skäl att göra detta. Men jag stöder också betydligt högre skatter än vad vi har i dag, jag vill se kommunala skolor som är likvärdiga privata alternativ och hälsovärd som faktiskt leverarar vård för en billig kostnad, så i den meningen är jag en demokrat.
Du har blivit porträtterad av Christopher Lloyd i tevedramat West Wing. Vad är historien bakom det?
– En av mina studenter var manusförfattare för West Wing, och han baserade en episod på en föreläsning jag hade gett om hur man förändra konstitutionen. Från början hade de castat en skådespelare i min ålder, men ingen tyckte att det var trovärdigt, så de satsade på Christopher Lloyd i stället.
Om du hade fått välja någon som hade spelat dig på egen hand, vem hade du valt då?
– Christopher Lloyd, såklart!
Text: Marcus Bornlid
Foto: Christina Zhou
