Som en del av UR plays programserie Dokumentärklassiker visas nu dokumentärfilmen Grey Gardens på urplay.se. Lundagårds kulturblogg har recenserat filmen.
Tänk dig att leva i ett väldigt stort hus och knappt ha några besökare, tänk att telefonen aldrig ringer. På ”Big Edies” födelsedagsfirande kommer endast två släktingar. Dokumentärfilmen är inte kuslig utan bara brutalt ärlig. Dokumentären följer dottern Edith Bouvier Beale (Little Edie) som tar hand om sin mor Edith Ewing Bouvier Beale (Big Edie) i den förfallna 28-rums villan Grey Gardens i East Hampton. ”Big Edie” råkar också vara faster till Jacqueline Bouvier Kennedy Onassis och familjen har vuxit upp i den amerikanska överklassen.
Grey Gardens är ett intimt personporträtt av en mor-dotter relation som kan beskrivas med frasen ”Can’t live with or without you.” Samtidigt som det stora huset med havsutsikt invaderas av tvättbjörnar och katter sjunger de sånger, citerar poesi och skvallrar om män och de båda kvinnornas tidigare kärleksrelationer. Trots en hyfsat vanlig konflikt, ligger filmens riktiga historia under ytan, i det som inte sägs. För det är just tystnaden som är påtaglig i Grey Gardens. Den tystnaden som skriker när bara två personer kommer på ens födelsedag.
Bröderna Mayseles lyckas fånga den komplicerade relationen dottern ”Little Edie” har med sin mor ”Big Edie”, hon beskyller sin mor för att ha fått henne att flytta från livliga New York till lugna Long Island. Och för att ha jagat bort ”Little Edies” enda friare. Filmen visar också tydligt hur olika deras personligheter är. Modern ”Big Edie” är optimistisk och ser med stolthet tillbaka på sitt långa liv medan dottern ”Little Edie” är misstänksam och nästan rädd för världen utanför tomten.
Grey Gardens handlar inte bara om hur relationen ser ut mellan en kvinna som måste ta hand om sin mor utan också om hur det är att leva ett liv som man inte ser lyckligt tillbaka på. Man hör detta då och då som små viskningar eller rop på hjälp från ”Little Edie”. Som när hon påpekar att hon har en väninna som efter andra världskriget gifte sig och flyttade till Australien och att även hon kunde ha levt så om det inte vore för att hennes mamma insjuknade.
Om det är något jag lärt mig från denna dokumentärfilm så är det att man ska ut och leva sitt liv och inte fastna i sitt eget lilla Grey Garden och se tillbaka på sitt liv som något man skulle vilja ändra på. Det är väldigt stimulerande att försvinna in i andra människors vardag, speciellt om de lever helt tvärtemot en själv. Att komma så nära två bortgångna personer kan man säga är ett bevis på att man kan resa genom tiden med film.
Grey Gardens är bra på att kompromisslöst porträttera negativa och positiva sidor av sina huvudkaraktärer. Dock hade det varit intressant att få en bättre helhetsbild av båda kvinnornas liv innan de bodde på Grey Gardens. I filmen får man bara veta små pusselbitar men alltså ingen förklaring egentligen till hur det kommer sig att de bor i ett enormt stort förfallet hus. Annars är den en mycket sevärd dokumentär om två excentriska kvinnor som man inte kan få nog av. Detta eftersom den skildrar två liv vi ”vanliga människor” sällan ser så öppet och utan filter framför oss. Att gå från att vara modeller i överklassen till att bo i ett hus som är så förfallet, gör något särskilt med människor.
Grey Gardens finns att se här t.o.m 6 juni 2015.
