Dokumentärfilmen ”Thin” inleder med texten ”en av sju kvinnor med anorexia kommer att dö till följd av sjukdomen”. Sedan väcker en av de anställda på kliniken de unga tjejerna och det är dags att sätta fötterna på vågen för den dagliga invägningen.
I Lauren Greenfields debut från 2006 får vi följa några patienter på ätstörningskliniken Renfrew Center i Florida. Vi får lära känna fyra kvinnor genom dagliga invägningar, gruppterapi, födelsedagar, tårar och ångest. Vi träffar Polly som försökte ta livet av sig efter att ha ätit två pizzabitar och som har räknat kalorier sedan hon var elva år. Två år efter dokumentären, 2008, hittades Polly död och orsaken tros vara självmord. Brittany är 15 år och har blivit tvångsinlagd av sin mamma. Hon vill absolut inte vara på centret. En tredje ung kvinna, Alisa, blev tillsagd som sjuåring av en läkare att hon var tjock och behövde gå ner i vikt. Hon berättar att hon fick en Snobbenbok som belöning efter att hon gått ner tre kilo. Den fjärde kvinnan vi får träffa är Shelly, en sjuksköterska som verkligen vill bli frisk men har väldigt svårt att tackla rösterna i huvudet som berättar för henne hur hon ska och inte ska äta.
En bra dokumentär berättar om den stora historien, men utgår från och börjar i den lilla. Och det är precis vad ”Thin” gör. Lauren Greenfield ger tittaren intima möten med patienterna på Renfrew Center och filmen nyanserar, trots sina nästan 10 år på nacken, ett hälsoproblem som får tittaren att förstå hur farlig sjukdomen är. Den rabblar inte upp statistik eller har en torr berättarröst, utan lyckas förmedla mycket genom att bara komma nära kvinnorna på kliniken och följa dem i sina vardagssysslor. ”Thin” är viktig. Den visar hur svårt det kan vara att bli frisk från ätstörningar och får en att verkligen förstå hur bilden av anorexia, till skillnad från många andra psykiska sjukdomar, är starkt påverkad och förmedlad av media, reklam och kändisar. Det är ingen nyhet att ätstörningar och anorexia normaliseras genom de bilder vi matas med varje dag. Bilder som spelar en stor roll i den syn kvinnor har på sina kroppar i dag. Film, tv, litteratur, reklam och andra kulturella inslag har kommit att få så pass mycket makt att de definierar vad en hälsosam kropp är. Hur ohälsosam den än må vara.
Det är ett starkt porträtt av kvinnorna och sjukdomen som verkligen berör och upprör, men jag saknar bilden av hur ätstört och kroppsfixerat hela samhället är och hur vi alla är delaktiga i att reproducera bilden av en ”hälsosam” kropp. Jag vågar säga att vi alla är mer eller mindre ätstörda och för att förändra det måste vi ändra hur vi pratar om kroppar och vikt. Vi måste fokusera på annat, som till exempel hur vi vill vara som människor, vad vi är bra på och vad vi vill bli bättre på. Jag tänker som Caitlin Moran skriver i sin bok ”Konsten att vara kvinna”; en bra kropp är kroppsformad.
”Thin” finns att se här.
Extra-tips! Lauren Greenfield är också regissören bakom den superbra reklamfilmen ”Like a Girl” för Always. In och kolla den här om du missat!
