LITTERATUR Jacques Werup – Du har funnits här (Albert Bonniers förlag)
En poetisk vandring genom livet. I Du har funnits här skildrar Jacques Werup sin syn på konsten, livet och allt däremellan med hjälp av sina personliga poesifavoriter och egna anekdoter.
I februari besökte Jacques Werup Lunds universitet för ett samtal med Per Svensson från Sydsvenskan under rubriken ”Vad är poesi?” För malmöpoeten som nu hunnit ge ut ett fyrtiotal böcker – romaner, diktsamlingar, essäsamlingar – verkar frågan glida samman med frågan ”Vad är det att vara människa?”
I Du har funnits här, som är en reflekterande essäsamling, får läsaren följa med på en rundtur i både minnenas och konstens värld, med Werup som guide. Både livet och konsten skärskådas och relateras till Werups livserfarenhet.
Poesin, menar Werup, är det som finns kvar efter att vi rationellt försökt beskriva och förklara världen. När vetenskapen svarat på alla frågor, ställer poeten dem som fortfarande finns kvar. Man brukar prata om de ”eviga frågorna”, som alltid drivit människan framåt och som kanske aldrig kommer få några svar.
Det finns en paradox i att leva i en värld som är fullständigt genomskådad av vetenskapen, samtidigt som den existentiella nyfikenheten fyller en med livsmod. Werup uttrycker det som ”plågan i att existera, men lyckan i att finnas till.”
Genom en rad essäer beskriver Werup hur denna inre motsättning manifesteras i hans livsåskådning. Att stå där i mitten av sig själv, både talför och stum, nyfiken och introvert, levande och död redan innan livet började och långt efter att det slocknat, och försöka formulera frågorna som människan måste ställa.
Under rubrikerna ”tilltal”, ”jag”, ”du”, ”ort”, ”tid”, ”sång”, ”tröst” och med hjälp av en samling handplockade poeter och filosofer, delar Werup med sig av erfarenheter, tankar och åskådningar från sitt liv. Genom detta får man också en klar bild av hur han ser på poesin och poetens uppgift.
Det verkar inte vara något svar poeten ska tillhandahålla, nej, uppgiften ligger snarare i att smälta samman en öppenhet och en vilsenhet och röra sig i rummet som är både dröm och resa, och stimulera och formulera det mänskliga.
Ofta tar essäerna avstamp i ett möte – själva bokidén kom efter att en journalist frågat honom om vad poesi är – för att sedan gå från det avgränsade ut i det allmänna.
I kapitlet om sång finns den Jacques Werup som kanske de flesta känner igen: estradpoeten som jobbat för att sudda ut de uppsatta gränserna mellan sång och poesi, som på scen velat gå tillbaka till diktens verkliga rötter. Werup berättar berättar genom sina erfarenheter om tilltalet som görs möjligt av sångens uppriktighet och koncentrerade form och om tillgängligheten som måste vara en grundbult i poesin.
Men det är snarare i övriga kapitel, när Werup går av scenen och in i samtalet, som man får en tydligare bild av poetens liv. Man skymtar den existentiella ynglingen som drivs världen runt i sökandet efter samband, driven av en inre tomhet.
Poeten som ser det mänskliga sambandet som livets djupaste dimension och att det är en gemensam kosmisk svindel som för oss dit. En person som funnit att människans kraft finns i poesin och att poesins kraft finns i människan. Och att de möts på den gemensamma spelplanen som är livet.
Att dikten kan vara en tröst, som ”lyfter oss plötsligt och låter oss se världen och människorna tydligare – och ger oss en känsla av att det är lättare att andas, att leva.”
Denna bok är ingen sammanfattning, ingen elegi över ett avslutat yrkesliv. Poeten Werup ger fortfarande bilden av att han inte är färdig. I februari sa han att han fortfarande vill bli Poet, att han fortfarande vill skriva Dikten. För tjugo år sedan skrev han ”Och slutet? Vem har egentligen någonsin intresserat sig för slutet? Det kan ju alltid bara gå på ett sätt.”
Jacques Werup är fortfarande bara i början av sitt projekt, fortfarande driven och manad att nå ut, till Människan, och till sig själv. Genom denna bok sträcker Werup ut sin hand till en, och för den som tar sig tid att stanna upp, kan den bli en hjälp att få syn på poeten som lever inom oss alla.
