LITTERATUR Therese Bohman – Den andra kvinnan (Norstedts)
Det regnar i Norrköping. Det öser ned i skurar när Therese Bohmans hjältinna i Den andra kvinnan lassar upp ärtsoppa i sjukhusmatsalen där hon arbetar; det smattrar mot rutorna när hon sitter på bussen på väg hem till sin lilla dragiga lägenhet; och det rinner som rännilar över hennes ansikte när hon i sin ensamhet trött blickar ut över fartygen i den dimmiga hamnen och drömmer om ett romantiskt liv som författande flanör.
Den namnlösa hjältinnan är ung och talangfull, men känner sig inte hemmastadd i någon av sina sociala kretsar. I likhet med Baudelaire föreställer hon sig vara dömd till evig ensamhet parat med en ”brinnande livsaptit”, och hon längtar efter att göra sig fri från sin arbetarklassbakgrund, med dess medföljande dåliga självförtroende och brist på förfining. Men samtidigt föraktar hon, och känner sig osäker inför, de medelklasstudenter som hon upplever har tagit Norrköping i besittning – deras normer, attityder och självklara platstagande. I deras sällskap känner hon sig billig och vulgär, som att hon bär sin klasstillhörighet stämplad i pannan.
Arbetskamraterna på sjukhuset kan hon emellertid inte heller relatera till, på grund av deras bristande sofistikering. Hon är rädd att hennes jobb på sjukhuset ska vara hennes karriärmässiga slutdestination, men hon får tiden att gå med fantasier om överläkaren Carl Malmberg, som i hennes ögon framstår som en ren inkarnation av den åtråvärda välsituerade borgerlighetens trygghet och kultur. När hon så, som genom en försynens skänk, får möjligheten att inleda en relation med denna gifta herre skapas ett andningshål i hennes tillvaro. Detta leder så småningom, efter allehanda förvecklingar, till att hennes egen klassresa tar sin början.
Den andra kvinnan är Therese Bohmans andra roman, och har av somliga kritiker jämförts med verk av Strindberg och Lundell, i det att den skildrar en ung, uppåtsträvande konstnär, som kämpar för att finna sig tillrätta i en tillvaro och en kultur som hon vantrivs i. Den uppenbara skillnaden, poängterar dessa, är dock att den manliga konstnärsrösten har ersatts med en kvinnlig sådan. Rent tematiskt går det att spåra vissa likheter mellan Den andra kvinnan och Bohmans internationellt uppmärksammade debutroman, Den drunknade, från 2010 (som bland annat lyftes fram i Oprah Winfreys bokklubb). I centrum av intrigen står i båda berättelserna ett otrohetsdrama, och de båda texternas romanhjältars sexuella underkastelse gentemot en äldre, auktoritativ alfahanne. Men om Den drunknade är ett tätt sammanfogat kammarspel utan polemiska ambitioner (i en intervju med Neo från 2012 ställer Bohman sig själv i motsats till alla de unga svenska författare som skriver fragmentariska romaner, vilka ”riktar kritik mot exempelvis vissa strukturer i samhället”), kan den senare boken i allra högsta grad ses som ett inlägg i den kulturella och politiska debatten.
I Den andra kvinnan riktas rallarsvingar åt flera håll: åt det feministiska systerskapet, som beskrivs som kvävande och konformistiskt; åt vänsterkillar från medelklassen som poserar med sina upplysta egalitära åsikter, men som i smyg ser ned på den arbetarklass som de säger sig försvara; och åt unga svenska författare, som skriver förfulade skitböcker. ”Har ni det vackert i sådant överflöd att ni måste slumma till det lite och gilla det fula?” frågar sig hjältinnan i ett av romanens flera essäliknande stycken, vilka tagna ur kontexten nästan skulle kunna läsas som kulturkonservativa stridsskrifter. Och oavsett om man håller med Bohman, eller hennes hjältinna, i deras förfäktande av vikten av det sköna och det vackra i konsten, om att konsten bör höja sig över det vardagliga och solkiga och fungera ”som en språngbräda för drömmar”, är dessa passager författade med anmärkningsvärd pregnans och styrka. Och därtill bör man föra till pluskontot att Bohman skriver som hon lär; hennes måleriska återgivelser av det vindpinade och regnplågade novembernorrköping med dess lindkantade promenader är så vackra att det liksom väcks en längtan i undertecknad efter att, så att säga, företa en Plura-vandring genom röken från fabrikerna.
På det stora hela är Den andra kvinnan en betydligt bättre bok än Den drunknade, ett verk vars språkliga komposition är mer fängslande än den historia Bohman framställer. Men om jag ska komma med två synpunkter tycker jag att intrigen haltar något på sina ställen (vissa sammanträffanden i romanen förefaller lite långsökta, lite fåniga) och tyvärr känns det som att Bohman rent generellt är lite vassare på att ge liv åt miljöer och atmosfärer än sina karaktärer. Om man bortser från hennes huvudperson, som är ett lysande undantag, upplever jag att de figurer som befolkar hennes Norrköping är något endimensionella, och att de stundtals framstår som rena personifikationer av (enligt Bohman) irriterande politiska fenomen, som den världsfrånvända feminismen och den skenheliga vänstern. Och visst, det är väl fullt förståeligt att det kan te sig lockande även för en författare att nyttja schablonmässiga karikatyrbilder för att kamma hem eventuella politiska poänger, men i slutändan känns beskrivningarna av hjältinnans feministbekantas fåraktiga flockmentalitet som ytliga och koketterande. Men Den andra kvinnan är icke desto mindre värd de lovord som har strötts över den. Det ska bli intressant att se vad nästa Bohman-roman kommer att resultera i.
Som en del av litteratursamarbetet ”Nordiska Studentaviser” mellan svenska Lundagård, finska Studentbladet och norska Universitas sampubliceras recensioner av de nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2015.
Läs de publicerade recensionerna här.
