Jag tänkte upprätta en institution här på bloggen. Boksöndag kallar jag den. Det är inte så komplicerat, det hela. Eftersom en viktig del av att vara ute på resa är att läsa böcker, och eftersom söndag enligt mig är veckans bästa dag, kommer jag varje söndag skriva om en bok jag har läst. Dessvärre läser jag inte en bok i veckan, så det kan bli en del böcker jag läst tidigare. MEN DET VET JU INTE NI SOM LÄSER!
Jag tänkte börja med Kristian Gidlunds I kroppen min, och uppföljaren Vägskäl, som jag läste härom veckan. Det är en fruktansvärd berättelse, ett vittnesmål från en våldsam och hopplös strid mot den cancer som växer i hans mage. Om dödens meningslöshet och helvetets plågor. Men det är också en hyllning till livet. Om barndomens skogar i Dalarna och drömmarna om barnen han aldrig kommer få. Det är, vill jag påstå, bland det vackraste jag läst.
Kristian Gidlund går till läkaren en dag för att se vad det är för fel på honom. Han är helt slut, ur slag. När han korsar Medborgarplatsen måste han stanna två gånger med händerna vilandes på sina knän och flåsa. Han undersöks på Södersjukhuset. Det går fort att konstatera: det ser inte bra ut. Under ett återbesök får han beskedet: cancer. I magen. Allvarlig. Han får en tid för operation, vacklar hemåt.
Krisitian förstår tidigt att han är tvungen att skriva för att behålla vettet. Han startar bloggen I kroppen min, som blir omåttligt populär. Den blir grunden för boken med samma namn, som sedan får uppföljaren I kroppen min: vägskäl, de sista texterna Kristian Gidlund skriver innan han dör den 17:e september 2013.
Den första boken har två delar. I den första delen är utgångsläget att cancern går att besegra, prognosen är att det kommer en tid när allt detta är över. Kristian slåss för sitt liv, golvas av cellgiftsbehandling efter cellgiftsbehandling. Töms på all tänkbar energi och motståndskraft. Långt bort vid horisonten skymtar ett annat liv i frihet, en tid när han kan lägga sjukdomen bakom sig. Till sist lyckas han också besegra den. Han blir friskförklarad och deklarerar att bloggen ska läggas ner.
Men så kommer den tillbaka. Han får svårt att svälja. Ringer läkaren som ber honom komma in direkt. Den här gången är det riktigt illa. Han kommer inte att överleva, får han höra. Här börjar den andra delen av boken, resan mot livets slut. Av naturliga skäl får den en annan karaktär. Kristian Gidlund reflekterar över sin tid på jorden, vad han gjort och vad han aldrig fick göra. Vad sjukdomen rånade honom på. Han får aldrig åka hem och klippa sina föräldrars gräsmatta. Aldrig bära ett sovande barn från bilen. Han skriver om hur han spenderar tid med sina hästar i Dalarna, hur de ger honom kraft. De förstår. Och om nattens drömmar om vad som kommer att hända när han dör. Hur han flyger omkring i rymden och får svar på alla frågor, och sedan återförenas med sin farmor och farfar.
Trots att bokens ramverk är nattsvart, får den mig att vilja leva. Den får mig att se tillvaron klarare, hitta det vackra. Får mig att fundera på vad som är viktigt och hur länge vi egentligen har varandra. Kristian Gidlund är en unik röst. En person med ena foten i det här livet och den andra i nästa. Och han talar med oss. Eller som han skriver själv:
Jag står bortom en frontlinje. Min alldeles egna. Jag är en krigsfånge, som på något oförklarligt sätt lyckas kommunicera med mitt hemland. Jag kommer inte att ta mig från den här situationen levande.
Boken ger mig hopp. Längst ner i tillvarons mörkaste avgrund ser Kristian Gidlund livets fulla prakt. Han förstår vilken triumf det är att finnas till, och delger oss denna kunskap. Han har mod nog att höja blicken och se klart när stormen tilltar och skutan tar in vatten. Kanske är det för att livet håller på att rinna honom ur händerna som han förstår. Om Kristian Gidlund fanns med oss idag skulle jag skicka ett mail till honom och fråga: ”Varifrån kom allt det där vackra som du skrev?”
