Jag fortsätter med mina intervjuer, den här gången i flyktinglägret Al-Shaheed Azim al-Mufti strax utanför Irbid i norra Jordanien. Utanför själva stan, efter att bilen kört förbi ett par fält och grönområden, ligger lägret på en kulle. 41 000 människor på en yta som ett par kvarter i en vanlig stad. Inne i lägret känner man direkt att det är ett trångbott område, en slum om man så vill. Hundratals barn som ränner runt på gatorna, gubbar och gummor som tittar ut genom fönstren.
Själva intervjuerna gick sådär. Det är svårt. Fick många slagord och autopilotsvar, kändes det som. Ska gå igenom frågorna i helgen och se om jag kan formulera dem på något annat sätt innan jag åker tillbaka.
– I snart 50 år har jag varit här i Jordanien, men det känns som två veckor. Jag glömmer aldrig min hemby, säger Zaqr Muhammad Subeidi, 75 (tror han).
– Jag kommer från en by som heter Tubas, precis vid Jordanfloden. Om jag kunde skulle jag åka tillbaka direkt, bara resa mig upp och gå, säger Rushdi Amin Ahmad Qasrawi.
– Jag har 70 barnbarn. Det är som en stad. Eller en armé, jag vet inte. Det är i alla fall många, säger Rashid Amin Qasrawi, Rushids tre år äldre bror (till höger).
