När jag gick in i salongen för att se ”Svenskjävel” förväntade jag mig en lättsam romantisk komedi. Sex, tårar och tvåsamhet. Men det visade sig vara resultatet av en marknadsföringskupp, och istället fick jag något helt annat.
”Film är att skapa förväntningar, och sedan infria dem.” Så sammanfattade en föreläsare filmens väsen när jag gick kursen ”Praktisk Film” på Malmö högskola. Kanske var det för att illustrera detta som den första uppgiften vi fick var att klippa en egen trailer. Trailern fick vara för exakt vad som helst, men vi fick bara använda ljud och bild från filmen ”Hajen”. Ett delsyfte var att visa hur vi kan generalisera och skapa förväntningar på en film utifrån ett fåtal lösryckta scener. Det gick väldigt bra, klassen lyckades producera trailers för så vitt skilda titlar som ”(no) Laws” (en film om en seriemördande sheriff) och ”Best friend pippet” (en feelgoodfilm om vänskapen mellan ett barn och en haj).
När jag såg Svenskjävel var det inte utan att jag undrade om filmens marknadsföringsavdelning hade gjort en liknande övning, och blivit lite för nöjda med resultatet. Trailern (och allt annat marknadsföringsmaterial) ger en till synes klar bild av filmen: Säsongsjobbaren Dino bryter armen och kan inte jobba, men får en tjänst som barnflicka hos en rik norrman – och två olyckliga individer blir ett lyckligt par. Förväntningar byggs upp: Vi ska få se kärlek, humor, drama och färgstarka sidekicks, och skämt och komplikationer kring kulturkrocken mellan fattiga svenskar och rika norrmän. Allt inpackat i en mainstreamfilm med några lätta skratt och tårar på vägen mot ett lyckligt slut.
Trailern skapar förväntningar, och sedan krossar filmen dem obönhörligt.
Det går som en röd tråd genom hela filmen. Redan i inledningen får vi se Dino vandra runt i Oslo. Över de bilderna hör vi ett samtal mellan henne och en läkare. Läkaren pratar om hennes brutna arm, medan kameran fokuserar på hennes (oskadda) arm. Vi vet – snart kommer den knäckas, förväntan byggs upp. Men sen plötsligt zoomar kameran ut lite, och vi får se hennes andra arm, gipsad. Olyckan har redan skett, det är ljudet av läkarbesöket, inte bilderna, som är en flashback.
Sådana grepp genomsyrar hela filmen, både småsaker som bara tar några sekunder att inse och större saker – som hela filmens story och slut, och inte minst skillnaden mellan filmen man marknadsför och filmen man visar på biografer.
Jag vill gärna utforska de teman som filmen tar upp, diskutera dem djupare och förklara varför detta är en film som fortfarande tränger sig på tre dagar efter att jag sett den. Men det vore att avslöja för mycket. Jag kan bara säga detta, Svenskjävel är en trojansk häst, skapad av kunniga filmare som vet exakt hur man skapar förväntningar men som tröttnat på att leva upp till dem. Den är gjord för att du ska förvänta dig en romantisk komedi genom åtminstone halva filmen – fram till och med att det händer som alltid ska hända i mitten av en romantisk komedi. Men därifrån tas vi åt ett helt annat håll, mot frågor om ensamhet, kärlek, vänskap och makt – frågor utan klara svar.
Med det sagt är filmen intressant snarare än överdrivet bra. Bildspråket är ryckigt, med små skutt fram och tillbaka i kronologin, osynk mellan ljud och bild, och inte minst mellan bild och tema. Det bidrar till stämningen men kommer ibland i vägen för filmens handling.
Och filmens gimmick har sin baksida också: med alla förväntningar, alla hypoteser som skapas och förkastas under filmens gång, kan jag åtminstone avslöja en av anledningarna till att jag fortfarande tänker på den tre dagar efter att jag sett den:
Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad den handlade om, egentligen.
