Här sitter jag på ett franskt kulturcentrum (stabilt wifi) och sliter mitt hår. Letar efter e-böcker, chattar på Facebook, läser om fenomenologi, skummar drygt tio nyhetsartiklar om fotboll, skriver om fenomenologi, tittar på fransk nyhetssändning utan att förstå, suddar allt jag skrivit om fenomenologi, scrollar igenom instagram. Och så fortsätter det.
Jag känner mig som en del av ett släkte när jag sitter här med min uppsats. Jag sällar mig till raden av studenter som slitit och kommer slita sitt hår över SAMMA problem. Det finns något märkligt i att alla studenter upplever sitt uppsatsrelaterade predikament som unikt. Ingen har tidigare suttit mer i skiten! Det går aldrig att ta sig ur det här!
C-uppsatsen är en symbol för hur lika vi alla är. Alla* skriver dem, alla upplever det som att just deras uppsats är särskilt dödsdömd.
Det är väl framför allt ett uttryck för hur ensamt det är att skriva uppsats. Det finns egentligen ingen att vända sig till, ingenstans att söka tillflykt. Man sitter där med skiten i knät och ser hur alla smarta idéer och tankar man hade skjuts ner och ogiltigförklaras i realtid. Den här metoden kan du inte använda, konstaterar någon vän med en plågad blick. Ditt teorikapitel hänger inte riktigt ihop med resten, menar en annan. Du måste nog samla mer data, slår handledaren fast. Sedan försvinner de. Återgår till sitt.
Vi borde upprätta stödgrupper. Prata med varandra och hjälpas åt. Framför allt borde vi gå ut i strejk och vägra skriva den här skiten ensamma. Det är i alla fall vad jag tycker, en dag som denna. Hej på er.
