Ur ett historiskt perspektiv var det alldeles nyss människan blev bofast. Efter detta historiska skifte började vi bygga ett samhälle vi inte längre trivdes i. Lasse Bergs Gryning i Kalahari är en djupdykning i människans natur. Ett fascinerande försök att förstå varför vi är som vi är.
Gryning över Kalahari är förmodligen den bok jag oftast återkommer till när jag tillsammans med någon vän diskuterar vad man ska göra med sitt liv. Jag har noterat ett och annat himlande med ögonen i samband med detta. ”Nu börjar han gagga och bushmänniskor igen”, verkar de tänka. Men faktum är att det här är en fantastisk bok som har en hel del att lära ut om varför vi människor är som vi är.
Till formen liknar Gryning över Kalahari mer ett forskningsprojekt än något annat. Lasse Berg har läst det mesta som går att läsa om hur människan blev människa och hur vi levde våra liv när allt en gång började. Teorierna om varför våra hjärnor blev så stora, varför vi går upprätt och varför vi tycker det är så skönt att vara lediga radas upp. Dessutom bygger boken på ett antal resor Berg gjort för att besöka bushfolk i Kalahariöknen i södra Afrika. De sista som fortfarande lever som de första människorna.
Många skulle nog beskriva bushmänniskornas liv som ytterst primitivt. Men Lasse Berg har en annan berättelse. Under sina besök i Kalahariöknen lägger han märke till hur mycket de skrattar. De lever i stora grupper och verkar trivas ihop. Dessutom är de lediga nästan hela tiden. För att samla tillräckligt med mat till hela gruppen krävs 6-8 timmars jobb i veckan. Resten av tiden sitter de och snackar, tar en tupplur, berättar historier.
Vad som gör dessa människors livsstil så spännande är att det var så här alla människor levde från början. Det är för dessa förhållanden våra kroppar och sinnen är byggda. Under mänsklighetens 200 000 år långa historia har vi bara varit bofasta i drygt 10 000 år, en millisekund ur ett historiskt perspektiv. Innan dess levde vi som människorna i Kalahariöknen. Vi var samlare, levde i grupper och drog från plats till plats. Detta liv var långt ifrån det Hobbesianska naturtillstånd som verkar prägla vår bild av människans ursprung. Det var inget allas krig mot alla. Lasse Berg beskriver det istället som ”det första överflödssamhället”. De här människorna hade mer än tillräckligt för att leva ett gott liv, de jäktade inte och hade tid att prata med varandra.
Lasse Berg driver tesen att det största misstaget i mänsklighetens historia var att lämna Afrika. Allt mänskligt lidande efter detta kan härledas till detta historiska snedsteg. Detta är i sanning en spekulation, men Berg lägger fram viss bevisföring. Efter migrationen från Afrika sprids människorna över världen. De börjar så småningom slå sig ner och bilda samhällen. De börjar bruka jorden. Här verkar någonting hända. Arkeologiska fynd visar att om man jämför skelett från tiden precis innan och efter detta historiska skifte är skillnaderna enorma. Till skillnad från de samlande nomaderna slet de första jordbrukarna ihjäl sig, bokstavligt talat. Deras leder var utnötta, ryggarna krökta. Förmodligen dog de unga. Någonstans här börjar människan bygga upp ett samhälle hon inte trivs i. Sakta men säkert blir denna värld av 12 timmar långa arbetsdagar och ensamhet den enda hon känner till. Människans levnadsvillkor förändras radikalt, men inte hennes kropp.
För mig var insikten att vi är byggda för ett annat liv sensationell. Tanken hade aldrig slagit mig. Mycket av det som vi tycker om att göra, det som gör oss till människor, har vi skambelagt. Att vila i en hängmatta är inte en dödssynd utan ett grundläggande mänskligt beteende. Att äta frukost i tre timmar en tisdag är inte något för arbetslösa utan den typen av aktivitet evolutionen har designat oss för.
Framför allt får Lasse Bergs imponerande djupdykning i människans ursprung mig att tänka på hur vi har lyckats hamna så långt ifrån den livsstil våra kroppar är byggda för. Vi har byggt ett samhälle där respekt och rikedomar väntar den som är beredd att plöja ner sin själ i arbetet. Jobba tills du stupar, försaka relationen till dina närmaste och förskjut din mänsklighet, då ska du bli belönad. Den som däremot inte går med på att flit och disciplin är existensens överordnade mål ska fördömas. En meningslös latmask.
Kanske blir det svårt att återgå till den livsstil vi är skapade för, det erkänner till och med Berg. I så fall är det väldigt synd, avslutar han. Men vad vi åtminstone kan göra är att reflektera över varifrån vi kommer. Att ifrågasätta den av Gud givna ordningen där det enda som definierar en människa är vad hon GÖR och hur mycket hon orkar jobba och slita. Kanske har vi fått alltihop om bakfoten.
