LITTERATUR Karolina Ramqvist – Den vita staden (Norstedts)
Att det finns tider i livet då det känns som att litteraturen är det enda som kan hjälpa en att återvinna motivationen är en förnimmelse som många nog kan känna igen sig i. Och ja, romaner har en i sanning alldeles särskild kraft. När tillvaron känns grådaskig och tråkig kan en bok vara just den mirakelkur som får oss att hoppas, vilja och orka igen. Det finns litterära verk som kan få de mest dimhöljda dagar att spricka upp i ett nåderikt bländande solsken; som kan få oss att vända blicken från det sorgtyngda och i likhet med Scarlett O’Hara från Borta med vinden hoppfullt tänka att ”tomorrow is another day”. Dessa böcker kan inspirera, vederkvicka och ingjuta i oss känsla att allting faktiskt kommer ordna sig till det bästa, om vi bara ger oss fan på det.
Karolina Ramqvists roman Den vita staden är inte en sådan bok.
Den är snarare ett exempel på en litterär idealtyp av Nattvardsgästerna-mörker. Det är en roman vars depressivt ödesmättade ton från första till sista sida liksom viskar (för det här en inte bok som karakteriseras av några stora åthävor) att nu är det kört – allting är över, the dream is over, det är dags att gå hem och gråta sig till sömns med The Smiths Asleep surrandes på repeat i sovrummet. Samt, vilket kan vara på sin plats att poängtera: den cementerar med all önskvärd tydlighet Karolina Ramqvists position som en av Sveriges just nu intressantaste författare.
Det är mycket som har hänt sedan Karolina Ramqvist blev riksbekant i och med det medialt omskriva Fittstim-grälet med bloggaren och rockfarbrorn Ulf Lundell (en episod som riksdagen och hovet förefaller ha påbjudit skall åberopas i samtliga artiklar i vilka Ramqvist figurerar, att döma av hur frekvent det fortfarande förs på tal). På sex år har hon producerat tre romaner som alla i allra högsta grad kontrasterar mot varandra i termer av ton, stil och berättarperspektiv. Först ut var det psykologiskt inträngande porträttet av medelklasstjejen Karin, som under tre dagar utvärderar sitt liv, samtidigt som hon desperat inväntar att hennes gangsterkille John ska återvända från ett ”jobb” i Flickvännen. Därpå anlände den brett upplagda och delvis självbiografiska romanen tillika storsäljaren Alltings början, med dess brokiga vimmel av karaktärer och miljöer i nittiotalets Stockholmska innekretsar (och som med beundransvärd effektivitet förmådde fördjupa artikelförfattarens redan grava småstadskomplex). Och nu alltså Den vita staden, som fungerar som ett dystert appendix till Ramqvists debutroman.
Den vita staden tar vid, kan man förmoda, några år efter att John slutligen återvänder till den plågade Karin på föregångarens sista sidor. I denna hade hon fasat för vad som skulle hända med henne om hon förlorade John, då hon hade klippt banden till sina anhöriga och sitt gamla liv. I uppföljaren har detta scenario besannats. När vi först möter Karin i bokens inledande del vandrar hon ensam omkring med ett halvår gammalt barn i deras gemensamma förortslyxvilla, John är försvunnen (och förmodligen död, även om aldrig sägs rakt ut), och huset kommer snart att övertas av myndigheterna.
Misären är total. Karins sorg är så bottendjup att hon har sjunkit ned i ett närapå apatiskt tillstånd, och det är med nöd och näppe att hon orkar hålla liv i sitt barn. Hon är helt ensam, hennes gamla maffiavänner har sagt upp kontakten med henne, och hennes kropp har hastigt börjat förfalla. Vad hon önskar mer än allt är att slippa kroppens fängelse – nu när hon ändå upplever att hennes liv är överspelat – och hon blickar ut över det karga och kalla vinterlandskapet utanför villafönstren och fantiserar om att bli ett med naturen, att radera sitt eget jag.
Det var längesedan jag läste en roman som fick mig att känna mig så matt av melankoli som denna. Det tog mig flera dagar att helt bli kvitt den känsla av ödslighet som Den vita staden ingav mig, och som mest av allt påminde mig om känslan jag erfor när jag läste Cormac McCarthys The Road på gymnasiet. Att ta del av människospillran Karins föga framgångsrika försök, när hon väl har kravlat sig upp ur den värsta depressionen, att förmå sina gamla vänner att hjälpa henne och hennes dotter att på fötter igen, är oändligt ledsamt.
Men, detta till trots – är Karin verkligen förtjänst av sina läsares sympati? Därom verkar det lärde recensentskrået tvista. Somliga skribenter hävdar rentav att de provoceras av Karins slappa passivitet, att det är svårt att känna något medlidande för en människa som Karin, som med vett och vilja valt att leva sitt liv med en yrkeskriminell, och som till råga på allt har njutit av den makt och de särskilda privilegier som har varit förenat med denna typ av tillvaro. I Flickvännen görs det ju klart och tydligt att Karin visste precis vad som låg i vågskålen när hon flydde sitt trygga medelklassliv, att hon var medveten om de eventuella konsekvenserna av sitt val, och därmed kan man väl kanske förstå att det finns folk som instinktivt tänker att hon har sig själv att skylla, nu när hennes liv ligger i ruiner.
Och tja, dessa kan mycket väl ha rätt. Men en av Flickvännen och Den vita stadens stora styrkor är Ramqvists förmåga att gestalta Karin i all sin nakna futtighet utan att vara sig peka med pekpinnar eller brassa på med Hollywood-stråkar – hon varken dömer eller förskönar. Vad mig anbelangar har jag hursomhelst svårt att inte ömma för henne. Följaktligen kommer också det åtminstone vagt hoppingivande slutet för mitt vidkommande som en lättnad. Men så kan det ju vara – oaktat om folk har gjort sig förtjänta av vårt engagemang eller våra omsorger faller det sig ibland inte bättre än att vi känner för dem likförbannat.
