Det är viktigt att vi alltid reflekterar över den påverkan bilder har på oss. Men vi måste också fundera över hur idén av film som endast underhållande reproducerar stereotyper och i sin tur också bland annat rasism och sexism.
Jag älskar när någon börjar räkna representationer. För att det är effektivt och får genomslag, för att det är lättillgängligt och har fungerat bra som jämställdhetsstrategi. Av samma anledning tycker jag att Bechdeltestet fyller, eller åtminstone har fyllt, en viktig funktion. Bechdel har varit en ögonöppnare. Ingen djupanalys har krävts. Många förstår.
Såklart är representationer på film mer komplicerat än att de kan förklaras med Bechdeltestet.
Fiktiv film lär oss hur vi ska vara. Hur vi ska se ut. Vilka möjligheter vi har, och om vi över huvud taget finns. Men det räcker inte med att kvinnor, transpersoner, svarta eller homosexuella får ta plats på filmduken. Alla bilder vi tar del av ger oss idéer om hur vi som människor ska vara. Är vi transpersoner finns vi inte. Är vi män känner vi ingenting förutom ilska. Är vi kvinnor är vi någons flickvän.
Filmer levererar stereotyper för att de vill vara underhållande. Det ska inte märkas av någon bakomliggande agenda eller faktisk verklighetsanknytning. Och då vill de flesta inte se en svart, lesbisk och framgångrik kvinna när de ser på film en söndagskväll. För att det skaver. För att det inte stämmer överens med bilden av svarta lesbiska kvinnor.
Men det går ju ändå framåt, eller?
Ja, till viss del. Det går framåt när vi räknar huvuden och representationer av framför allt kvinnor. Men när ”nya” kategorier får plats på film finns det fortfarande kriterier att uppfylla. ”De” får inte sticka ut för mycket. Det får liksom aldrig bli riktigt obekvämt. Se på Katniss Everdeen som spelas av Jennifer Lawrence. En cool kämpe och kvinna (hurra!) men fortfarande en karaktär som är vit, heterosexuell och så vidare. Här kan vi också dra en parallell till vem som får ta plats i det offentliga rummet. Se på Mark Levengood. Homosexuell, men håller sig fortfarande inom de bekväma ramarna – välklädd, vältalig och gift med vit, välklädd, vältalig, välkänd man.
Idén om film som endast underhållande håller inte. Den reproducerar sexism, rasism, heteronormer, tvåkönssystemet och det mesta annat dåligt du kan komma på. Film har potential att vara så mycket mer. Den borde sträva efter att vara en effektiv motståndshandling som ifrågasätter rådande normer. Den ska ställa oss mot väggen, klia och skava.
Det är då den uppfyller sin viktigaste funktion.
