I fyrtio år har Sverige haft fri abort, och varje år väljer omkring 40 000 kvinnor att avsluta sina graviditeter. Över hälften av alla studenter skulle välja det samma om de blev gravida i dag. Men med valet följer ofta skam och tystnad. Hur fri är egentligen en abort?
Det är sommar och Sara är en av alla studenter som njuter av en paus från studierna. Eller, rättare sagt, hon skulle njuta om det inte var för att hon mår så illa. I flera dagar har illamåendet hållit i sig, brösten känns ömma och en envis smärta moler i magen.
Den påminner om mensvärk, men mensen kommer inte. Efter ett tag börjar hon ana, tar mod till sig och bokar in tid hos en barnmorska för att göra ett graviditetstest.
Om du blev gravid i dag, skulle du då behålla barnet? Frågan ställdes till svenska studenter i en studie från Uppsala universitet. Sex av tio svarade att de skulle välja att göra abort. Att inte befinna sig i rätt fas i livet, att vilja hitta rätt partner, plugga klart och komma in på arbetsmarknaden var några av anledningarna som uppgavs.
Varje år gör upp emot 40 000 kvinnor abort i Sverige och i snitt genomgår varannan kvinna en abort någon gång under sin livstid. Flest aborter görs i åldrarna 20- 24 år. Att göra abort är alltså inget ovanligt.
När den nuvarande abortlagen infördes för fyrtio år sedan vad det för att säkra kvinnans rätt till kontroll över sin egen kropp och sexualitet. Lagen gör det tillåtet att avbryta sin graviditet när som helst fram till och med vecka 18 och av vilken anledning som helst. På pappret kan rättigheterna låta självklara. Men är de det?
När Sara får se det där strecket dyka fram på stickan skulle man kunna tro att den första känslan som kommer är panik, men i stället känner hon lättnad.
– Jag var lättad över att jag över huvud taget kunde bli gravid eftersom jag gärna vill ha barn. Men jag var ändå 110 procent säker på att jag ville göra abort, säger Sara.
– Just då var det inte läge, jag var ganska ung och mitt uppe i mina studier. När jag skaffar barn vill jag bo större än jag gör nu och ha en plan för framtiden.
Hon har varit tillsammans med sin pojkvän i fyra månader, ätit p-piller, och att skaffa barn finns inte på kartan. Att göra abort känns inte som en stor grej.
Sara upplever inte heller graviditetssymptomen som ett barn på väg, utan mer som något som ska bort för att hon ska bli frisk igen. Hon fattar beslutet utan grubblerier och får stöd både från en kompis och från pojkvännen.
Därför är hon två veckor senare tillbaka hos barnmorskan, den här gången för att ta några tabletter som ska stöta ut fostret ur hennes livmoder.
Det är då oron börjar smyga sig på. Hon är rädd för hur det ska kännas när någonting kommer ut ur hennes kropp och för att inte veta hur eller när det händer.
– Innan man vet vad som kommer hända är det jobbigt. Du stoppar upp fyra tabletter i slidan och det ska du göra själv. Om man har tur kommer fostret ut när man är på sjukhuset, annars måste man gå hem och vänta. Just det momentet var ångestladdat, säger Sara.
Aborten avslutas på sjukhuset, men den fysiska smärtan hon upplever är inget Sara är beredd på. Inte heller på hur skrämmande det är med blodet och alla klumpar som kommer ut.
Efter hemkomsten fortsätter hon att blöda i fyra veckor – så länge att hon måste åka tillbaka till sjukhuset. Där upptäcks att sju millimeter fosterrester är kvar och hon skickas hem med ett recept på p-piller, i förhoppning om att resterna ska stötas ut av dem. Av komplikationerna får Sara en infektion och måste äta antibiotika i en vecka.
Trots allt fortsätter livet i stort sätt som vanligt och Sara fortsätter att plugga när terminen kommer igång. Men efter den tunga månaden har relationen med pojkvännen tagit slut. Humörsvängningar, smärta och efterföljande komplikationer blev mycket för dem båda.
Sara säger att hennes syn på aborter har förändrats efter att hon gjorde det första gången, det känns inte längre som en lika enkel grej.
– Efter min första abort sa jag att det här är enda och sista gången jag gör det. Jag behåller barnet om jag blir gravid igen.
Men två år senare händer det igen, trots nya p-piller. När Sara hamnar i samma situation för andra gången känns det ändå självklart att göra abort. Den här gången upplever hon sig dock bli mer ifrågasatt för beslutet.
– När alla hela tiden frågade hur jag mådde och inte nöjde sig med att jag sa att det var bra så blev jag ju till slut lite deppig. Alla förväntar sig att man ska må dåligt. Det kändes lite som att de inte tror på att man använder skydd, men det är väl ingen som vill göra abort för skojs skull, säger hon.
Andra gången blir aborten mindre påfrestande för kroppen och hon slipper komplikationer, även om hon måste sjukskriva sig från jobbet en vecka på grund av smärtorna.
I en annan del av landet befinner sig Maja. Snart ska hon flytta för att börja läsa i Lund. Men den här sommaren blir inte som hon har tänkt. Efter ett one-night stand i början av våren har hon blivit gravid.
– När jag fattade att jag var gravid trodde jag inte att det var sant. Vi hade ju skyddat oss. Jag visste inte alls hur jag skulle göra. Jag skulle ju precis flytta till Lund och börja plugga och hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen i livet, säger Maja.
Efter en tids funderande bestämmer hon sig för att inte berätta om graviditeten för killen som hon legat med. Hon känner honom inte och de har inte haft någon kontakt sedan den där kvällen.
– Varför skulle jag berätta det för honom? Speciellt nu när jag valde att göra abort. För honom förändrades livet inte alls, säger Maja.
Över huvud taget håller Maja graviditeten för sig själv under lång tid. Så småningom märker hon att hon börjar få känslor för fostret. Hon tar på sin mage och småpratar med den.
För henne är beslutet att göra abort inte okomplicerat och hon går till både en psykolog och en präst för att få stöd. De säger båda att det i slutändan är hennes val.
– Jag bestämde mig till slut för att göra abort eftersom det inte skulle bli ett bra liv för barnet. Om jag får barn vill jag att pappan ska få vara med i barnets liv. Jag hade ingen utbildning, inget jobb. Om jag skulle behållit det hade det varit för min egen egoism.
Liksom Sara blir Maja chockad över att aborten gör så ont. Innan hade hon trott att den psykiska upplevelsen skulle vara värre än den fysiska, men så blir det inte.
– Det gjorde väldigt ont och det var mycket blod, jag mådde så illa så att jag spydde upp de smärtstillande tabletterna jag fick. Jag låg en hel dag på sjukhuset. Jag kände mig väldigt utsatt, säger hon.
Maja har med sig en kompis som hon får stöd av på sjukhuset, men efteråt är hon helt slut.
När Sara och Maja ser tillbaka på sina aborter gör de det med blandade känslor. Båda var lättade efteråt,
men Maja berättar att hon fortfarande kan känna en slags sorg när hon tänker tillbaka.
– Det känns som att jag har förlorat någonting. Livet hade kunnat vara helt annorlunda om jag hade valt att inte göra abort. Jag har en barnlängtan och vill ha barn och det känns som att jag tog bort en chans att få det. Samtidigt vet jag att det inte var rätt tillfälle.
Sara hade inga dubbla känslor inför besluten att göra abort. Det svåra för henne var i stället omgivningens bemötande. Hon tycker att det finns ett tabu kring att prata om att man har gjort abort:
– På ett sätt känns det som ett misslyckande att göra abort. Det är samhället som får mig att känna mig misslyckad för att jag ens blev gravid.
Både Maja och Sara upplever att det finns föreställningar om att abort används allt för lättvindigt, lite som ett preventivmedel för tjejer som har slarvat runt. Maja har knappt pratat om aborten med någon efteråt eftersom hon är rädd för att bli dömd av andra.
Sara upplevde också en besvikelse från familjens håll.
– Första gången tyckte folk synd om mig. Andra gången tyckte de att det var typiskt mig att vara så ansvarslös. Många ser abort som en självklarhet, att det är en rättighet. Men när det väl gäller en anhörig kanske folk är lite mer strikta. En abort är väl okej, men två är för mycket.
Maja reflekterar över att normen kring att en kvinna ska vilja ha barn också är något som bidrar till att hon har känt att hon måste försvara sig för att hon har gjort abort.
– Den som har en livmoder, den ska bära ett barn och det är meningen med livet, i princip. Får man inte barn har man inte levt ett fullt liv, säger Maja.
Att det är vanligt att ha motstridiga känslor efter en abort bekräftas av en studie från Umeå universitetssjukhus där kvinnor intervjuades om sina aborterfarenheter.
Det visade sig att den vanligaste känslan var lättnad och befrielse, men att många på samma gång upplevde en viss skuld, tomhet eller sorg. Efter ett år var det dock få som hade några känslomässiga men.
Rosel Wällstedt, kurator på Kvinnokliniken i Malmö, känner igen att många har blandade känslor kring en abort.
– Majoriteten klarar av en abort hur bra som helst, även om det också kan kännas sorgligt att man ska ha behövt gå igenom den här processen.
Rosel Wällstedts erfarenhet är att de som kommer till henne ofta upplever en moralisk konflikt och dömer sig själva hårt för att de överväger eller vill göra abort. Samtalen kretsar då kring huruvida man har rätt att välja bort ett barn.
– Man har någon sorts hemmagjord livsåskådning som säger att man själv inte får göra det, trots att man inte är religiös och säger ”Jag är absolut inte abortmotståndare, men…”. Det är mycket skuld, skam och strafftankar, säger Rosel Wällstedt och fortsätter:
– Det är inte heller ovanligt att skämmas över att man inte har hållit koll på preventivmedlen. Graviditeten blir som ett bevis på att man är en slarvig person.
Hon ser det som en viktig uppgift att hjälpa kvinnor att förstå att de inte behöver döma sig själva så hårt.
– Många dömer sig själva hårdare än vad de skulle döma någon annan. Andra får lov att göra abort, men inte de själva, säger hon.
Roxana Aguilar är barnmorska och arbetar också på Kvinnokliniken i Malmö. Hon ser att aborter görs av kvinnor i alla åldrar, från olika samhällsskikt och av alla tänkbara skäl. Även hon berättar att många
uttrycker skuldkänslor över att de vill göra abort, även om det kan yttra sig på olika sätt hos äldre och yngre kvinnor.
– Bland de äldre är det många som klandrar sig själva. ”Hur kunde jag vara så oaktsam, jag borde veta bättre.” De yngre jämför sig ofta med någon syster eller väninna som inte kan få barn, mer ”att jag ska ha det så lätt, när hon inte kan och så vill jag ändå inte behålla det”, säger Roxana Aguilar.
Hon har märkt en tydlig skillnad mellan hur abortprocessen upplevs av de som är mycket säkra på sitt
beslut och de som har blandade känslor inför det.
– Om du är väldigt säker på ditt beslut och känner i hela din kropp att det här är det rätta så blir det ofta lättare både mentalt och fysiskt att gå igenom processen, säger Roxana Aguilar.
Rosel Wällstedt betonar vikten av att den som gör en abort har fått chans att prata och fundera för att förankra beslutet i sig själv och känna att det är hon själv som har tagit det, inte någon annan. Aborten i sig blir då i de flesta fall inte särskilt problematisk.
Både Rosel Wällstedt och Roxana Aguilar anser att aborter är något som det talas allt för tyst om i dag.
– Det är det här att om en berättar så vågar fler också berätta. Men min bild är att det fortfarande är så i Sverige att det här inte är något som man vill tala så högt om, att det fortfarande är lite tabubelagt på det sättet, säger Rosel Wällstedt.
För Roxana Aguilar är kampen för kvinnans rätt att bestämma över sin kropp en drivkraft i arbetet.
– Jag vill få bort allt hysch-hysch som skapar fördomar om vem det är som gör abort och varför.
– Det är någonting som händer mig alldeles för ofta och som gör mig ledsen; när jag har haft en patient och hon efteråt tackar för att jag har varit så snäll. ”Men hur skulle jag annars vara”, kan jag säga då och de svarar ”jag vet inte, men jag förväntade mig ett helt annat bemötande”, säger Roxana Aguilar.
När kvinnor blir mer öppna med att prata om sina erfarenheter, kanske är det först då som en abort också kan kännas fri. För även om aborträtten är fri formellt sett, finns det fortfarande normer kring hur en kvinna får leva ut sin sexualitet. Kvar lever fördomar om att den är oansvarig som inte har skyddat sig ordentligt.
Många är rädda för att bli dömda av sin omgivning, något som både Sara och Maja upplevde. Dessutom kände de en förväntan på att må sämre över aborten än vad de faktiskt gjorde.
– Jag fick nästan skuldkänslor över att jag inte mådde tillräckligt dåligt över det, säger Sara.
Maja uttrycker liknande känslor.
– Det finns en föreställning om att det är en av de värsta sakerna man kan vara med om i sitt liv om man har en livmoder. Men jag har varit med om värre.
Sara och Maja heter egentligen något annat.
Text: Karin Furenhed & Karolina Jakstrand
Foto: Nike Eliasson
Samvetsfrihet inom abortvården är en fråga som diskuterats på senare tid i Sverige. Det innebär att vårdpersonal skulle få rätt att vägra utföra aborter på grund av sin tro.
I Italien åberopar 75 procent av landets läkare och vårdpersonal samvetsfrihet vilket leder till att kvinnor måste resa långt för att få vård eller tvingas till illegala aborter.
I Europa råder abortförbud på Irland, Malta och i Polen. Cypern, Finland och Island har begränsade aborträttigheter.
Fortfarande är abort olagligt eller kraftigt begränsat i stora delar av världen och till följd av detta görs ungefär 20 miljoner osäkra aborter årligen vilket leder till att omkring 70 000 kvinnor dör i sviterna av aborten.
Källa: WHO och RFSU
