Under 1920-talet gör den moderna kvinnan entré. Rösträtten följs snart av rätten till att gå i gymnasiet och rätten till statliga arbeten. Men alla är inte glada. I Lundagård stormar det och förnärmade och besvikna män höjer sina röster om en kvinnlig identitet i kris.
– Den mest hotfulla kvinnotypen är hon som börjar ta över intellektuellt – studentskan. Hon som vill göra karriär och inte alls är intresserad av en make, säger Emma Severinsson, som forskar om bilden av den moderna kvinnan i 1920-talets veckomagasin.
I Lund känner de manliga studenterna sig hotade och skrämda av denna nya kvinnotyp och i Lundagård utbryter i nummer 3-4/1921 ett insändarkrig.
De manliga studenterna anklagar de kvinnliga studenterna för att vara så väl lössläppta som asociala torrbollar. Kvinnorna ger svar på tal och säger till männen att trappa ned på suparna.
I nummer 5/1921 har chefredaktör Sune Genell fått nog och lägger sig i debatten. Efter en ordentlig avhyvling avslutar han med dessa rader: ”Man kan ha rätt att begära att studenten, utan all courtoisie och konventionell polityr lägger band på sina oborstade fasoner och beflitar sig om vanlig hövlighet. Och sen kan det vara på tiden att vi får husfrid!”.
Den nya kvinnotypen var en kris inte så mycket för sig själv som för männen som dominerade vid universitetet. I nummer 11/1928 går det att läsa en lång artikel i vilken skribenten Ernst Norlind gör en djupdykning i problematiken med denna nya kvinnotyp: ”Hon har klubbar, föreningar och intressen bredvid äktenskapet, och hon fordrar frihet som männen för sitt liv. Hela vårt känsloliv, hela vår föreställningsvärld, hela vår livssfär är icke tillrättalagd för denna nya kvinnotyp.”
Enligt Emma Severinsson får 1920-talets kvinnor möjlighet att skörda frukten av sina mödrars kvinnokamp. För första gången sågs inte giftermålet som ett självklart mål.
– Kvinnorna börjar sporta och köra bil. Fler och fler blir självförsörjande och studerar på universitetet, säger Emma Severinsson.
Den kvinnliga studentföreningen i Lund är under 1920-talet mycket aktiv. De anordnar soaréer, samtalskvällar och föreläsningar. Kvinnor debatterar, går på café och bjuder hem varandra till umgänge under enklare former.
Plötsligt är det umgänget som står i fokus. Man kan bjuda på några praliner och en cigarett så är kvällen gjord.
Nästan hundra år senare är kvinnorna i majoritet bland studenterna, men fortfarande är 76 procent av alla professorer män.
Inte nog med detta. I Lundagård 1/2015 kan man läsa att rekryteringen av kvinnliga professorer nu går bakåt. Frågan är vad 1920-talets studentska skulle ha tyckt om det?
