Är en förberedelse på att allt kan gå åt helvete den ultimata examenspresenten? Studentlivskrönikör Virve Ivarsson skulle vilja att fler studenter kände att livet faktiskt skulle kunna gå bra.
”And suddenly, I don’t feel fat anymore, I don’t count my blackheads as a hobby, I don’t count the marks on the wall, and I don’t sleep well at all”
Med de orden börjar en av mina absoluta favoritlåtar, ”I Don’t Sleep Well” av Hello Saferide. I den har låtjaget äntligen hittat en kärlekspartner som allt känns bra med – och ändå ligger hen vaken om nätterna och försöker gissa på vilket sätt som allt kommer att gå åt helvete.
Jag älskar den här låten för att den illustrerar hur svårt det ibland kan vara att ta emot lite lycka och lita på att den är på riktigt. I problemhantering skolas vi, men ibland önskar jag att vi i det här landet även fick lite obligatorisk skolning i att hantera lycka – såväl egen som andras.
Jag kan tycka att det är så oerhört svårt att föreställa mig att livet kan vara bara bra och fortsätta att stadigvarande vara det. Att inse att ens liv nu på det stora hela faktiskt mest är trevligt.
För vad gör vi med den insikten? När en tanke av typen ”Nu känns allt bra” dyker upp är det som att hjärnan bara ”Jaha? – Och nu då?”. Och så börjar planeringen av nästa bedrift eller paniken kring hur allt skulle kunna rasa samman.
Annika Skogar skrev i början av året en kulturtext i Lundagård om sin kompis som inte vill berätta för andra att hon drömt om att arbeta med mänskliga rättigheter för att hon är rädd att framstå som naiv. I texten lyfts även tesen att vi människor har svårare att acceptera en bild av oss som fredliga, än en bild av människan som krigisk, för att det är så vi är vana att se på oss själva. Och handlar inte allt detta om hur vi ser på våra chanser att lyckas med våra drömmar?
Såhär i förberedelse inför examenstider funderar jag därför på om inte vi unga fått nog av upplysningar om hur allting skulle kunna gå åt skogen. Kanske är det som många av oss framförallt behöver höra tvärtom tal om att långvarig harmoni och förändring faktiskt är möjlig. Och kanske behöver vi även blir bättre på att stanna upp och fira när drömmar överlag slår in.
För om vi tror på att lyckan är möjlig – har vi inte då lättare att glädjas åt såväl egen som andras framgång? Lättare att verkligen lägga energi på det där fredsarbetet – samt att inte få fullkomlig panik av lugnet, i den där begynnande kärlekshistorien?
