Jag är på polisstationen för att förnya mitt visum. Inom en månad efter ankomst till Jordanien måste man uppsöka polisen för att berätta var man bor och så vidare. Någon regel någon har hittat på, tänker jag. Jag hinner inte med det här, tänker jag också. Jag har en uppsats att skriva, jobb och praktiker att söka.
Tydligen ska man fylla i alla tänkbara märkliga uppgifter på någon blankett. Som min mammas namn och namnet på mitt bostadshus ägare. Jag vet inte vad husets ägare heter, vet inte ens vad jag har för adress. Jag lämnar de fälten tomma. Vilket trams, tänker jag.
Polisen konstaterar att fälten för min adress och husets ägare är tomma. Jag säger att jag inte känner till de uppgifterna. Han ger mig en trött blick och säger: ”ok, kan du ringa någon jordansk medborgare du känner och be den personen skriva sitt namn här som husets ägare?” Jag suckar, bläddrar igenom telefonboken, hittar en vän och skriver upp henne. Sen ska jag vidare för att ta mina fingeravtryck på ett annat kontor, tydligen.
Vid fingeravtryckskontoret är kön lång. Den består av ett antal familjer. De ser nervösa ut. Jag ser vad de bär på, tjocka luntor av papper från UNHCR och en hög mörkblå pass med texten ”Syrian Arab Republic” i guldtext. Syriska flyktingar. Väl inne på kontoret är kontrollen av deras papper rigorös. En polisofficer informerar en kvinna om att hon MÅSTE fylla uppgifterna om sina anhöriga i Jordanien. Tonen mot syrierna är annorlunda. Här spelar papperna roll. Det finns ingen plats för den typen av suckar och dåliga attityd jag har spritt omkring mig fram till nu.
Jag skäms. Med mitt svenska pass kan jag i princip åka var som helst i världen och stanna så länge jag vill. Jag behöver inte bry mig om att sätta mig in i vilka regler som gäller eller ta reda på hur jag fyller i rätt blanketter. Istället dyker jag upp på polisstationen tre dagar för sent och KRÄVER att bli informerad om hur jag tar mig igenom det här landets löjliga byråkratiska irrgångar på snabbast möjliga sätt.
Jag sätter mig på en stol och väntar. Ser på när de jordanska poliserna talar till syrierna med ett skarpt tonfall. Samtalen bär på det tysta hotet om att ifall dina papper inte stämmer får du åka till något annat land. Mitt eget ärende behandlas snabbt, luckorna i mina papper förbises.
Det är skillnad på pass och pass i den här världen. Kanske kommer några av de här syrierna försöka fly till mitt land inom en ganska snar framtid. De kommer sannerligen inte få samma förlåtande bemötande som jag får här. När jag 20 minuter senare står på gatan utanför polisstationen med en färsk visumstämpel i passet skäms jag över detta.
