Sveriges hållning under andra världskriget är neutral. Men med blicken riktad inåt grumlas bilden. Lundagård är inget undantag. I tidningen speglas tidens moraliska och intellektuella kris.
Marskväll i Lund 1939. Över tusen studenter strömmar in i AF-borgen och Stora salen fylls upp till bristningsgränsen. Alla får inte plats och vissa får sätta sig i andra delar av borgen. Högtalare flyttas dit så att alla ska kunna höra. Vad som ska avhandlas under kvällen är ”judeimporten” – det vill säga om Sverige bör ta emot tio judiska läkare som vill fly från Tyskland.
Uppsalas studenter har redan tagit ställning mot förslaget. Nu är det Lunds studenters tur.
Talarlistan är lång och först efter midnatt har ett beslut fattats. Fyra månader efter kristallnatten sätter Lunds studenter ner foten. Tio judiska läkare till Sverige är tio för många. Den flyktingfientliga resolutionen vinner. 724 kårmedlemmar röstar för resolutionen, 342 röstar mot.
Innan kårmötet hade namnlistor lagts fram i Café Athen som manade till möte om flyktingfrågan. En av de som skrev på var Lundagårds redaktör Gunnar Lorentz. Under mötet var Lundagård närvarande och rapporterade att debatten varit ”saklig” och ”värdig”. Detta trots att vissa argument varit rasbiologiska, och trots att den antagna resolutionen var öppet rasistisk: ”en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”
Från det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 fram till kårmötet i Lund 1939 får nazismen ökat utrymme i Lundagård. Det rör sig inte om någon storskalig mobilisering av nazistsympatier. Men vid sidan om de litterära och filosofiska utläggningarna skymtar en moralisk och intellektuell kris inom studentlivet med tydligt bruna nyanser.
Nordismen var ett återkommande tema. Nazifilmaren Leni Riefenstahl hyllades. I nr 3/1934 hävdar en skribent att världen ska ”dricka hälsa och förnyelse ur det tyska folkets kamp”. Tre nummer senare recenseras en bok av Per Engdahl, en av frontfigurerna inom den svenska fascismen.
Recensenten skriver att Engdahl på ett suggestivt sätt fångat nationens betydelse med fraserna: ”Nationen är det gemensamma blodet”, ”Nationen är kultur”, ”Nationen är ett gemensamt ode”.
Under 1930-talet skriver tidningen löpande om olika organisationer och Lunds nationalsocialistiska student- formation LNSF får spaltsplats. Åtskilliga gånger betonas att LNSF:s bedriver framgångsrik och intresseväckande verksamhet.
Särskilt lyckat var när Nationalsocialistiska Arbetarpartiets ledare, Sven Olov Lindholm, var på besök och talade inför fullsatt sal (13/1937). När finansministern Wigforss höll tal veckan efter kom hälften så många.
Att Lundagård hade bruna fläckar är ett rimligt påstående. Men en skarpare dom är svårt att utfärda eftersom tidningen inte var särskilt politiskt intresserad. Lundagård var snarare en kulturtidskrift som blandade ett stort litterärt intresse med undermålig ankdammsjournalistik. Att se på tidningen som nazistisk försvåras också av att det i redaktionen fanns personer som skulle komma att bli skarpa motståndare till nazismen.
I färska boken Vasakärven och järnröret (2014) skriver kulturjournalisten Per Svensson att Lundagård blev klart antinazistisk under 1940-talets första år. Tack vare Per Eckerberg, Paul Lind- holm, Jarl Donnér och Jöran Mjöberg blev tidningen ett ”kämpande, frispråkigt och, med tanke på tidsläget, beundransvärt modigt centrum för motståndet mot nazismen”.
Per Eckerberg är ett starkt exempel. En socialdemokrat med förflutet inom vänsterorganisationen Clarté. Han satt i redaktionen 1940, blev redaktör 1941. I bilagan för Lundagårds 80-årsjubileum står att Eckerberg var ett ”rött skynke” i vissa kretsar. Påståendet verkar stämma. Hösten 1940 fick han sin rock sönderskuren av rakblad i en matsal, och vid flera tillfällen blev han hotad på krogen av studenter med nazistsympatier.
I november 1941 inträdde en parentes i Lundagårds antinazistiska historia. Under kuppartade former valdes en ny redaktion, som i efterhand kallats ”kryptonazistisk”. Missnöjet var stort och i sitt sista nummer häcklar den avgående redaktionen den tillkommande i en fiktiv artikel. I den vill påstås att nya redaktionsmedlemmen Sten Gagnér (i artikeln kallad ”Gnäggnér”) vill ”väcka förståelse för det folksvenska tänkandet” och han kallar den avgående redaktionen för ”en samling folkfrontande anglojudar”.
Den nya redaktionen blev dock kortvarig. I deras första nummer publicerades en artikel som var tänkt att protestera mot fängslandet av Oslo universitets rektor. Den skrevs av Leif Sandström i samråd med redaktör Magnhild Rydén. Ändringar gjordes av Gagnér och Oscar Bjurling. I likhet med en penna som förs in i en pennvässare påstås att vad som kom ut bara var fragment av originalet. I slutändan lät det som att artikeln uttryckte förståelse för den tyska ockupationsmakten. Rydéns redaktion tvingades att avgå på grund av artikeln.
De som tog över var en inte särskilt utmanande kompromissredaktion som fick reparera det skadade förtroendet. Först hösten 1943 tog tidningen åter tydlig politisk ställning då Allan Fagerström och Allan Ekberg blev del av redaktionen. Antinazismen blev då åter framträdande.
Tyskland kapitulerade den 7 maj 1945. I Lundagård nummer 7/1945 skrev redaktör Berndt Gustafsson om befrielsen, och om de som fallit offer för koncentrationslägrens bödlar. Hans avslutning ringer i klockorna för framtiden: ”De har med sina lidanden gjort en insättning på det konto, som heter mänskligheten, och vi måste genom bistånd och ödmjukt samarbete söka återbetala vad de skänkt oss.”
Ändringar har gjorts i artikeln i efterhand.
