Att hitta sommarjobb kan vara en plåga. Studentlivskrönikör Linus Gisborn berättar om sina sämst fungerande taktiker för att hitta sommarjobbet.
Vissa tror att Sveriges längsta startbana är 3350 meter lång och ligger på Luleås flygplats. Det är struntprat. Sveriges längsta startbana ligger i mitt sovrum, är lika lång som alla serier jag kan hitta på Netflix och uppenbarar sig endast när jag behöver plugga, söka jobb eller göra annat produktivt.
Det har sedan länge varit hög tid att ordna sommarjobb. Som vanligt har jag sackat efter med ansökningarna. Men har funderat desto mer över vilka taktiker jag har för att få jobb, utan att skicka seriöst menade ansökningar.
Kommit fram till att jag har två, ganska dåligt fungerande, taktiker:
Den första kallar jag ”trålaren” och går ut på att jag lägger nät i min närhet. Frågar vänner om de kan ordna jobb åt mig och blir utskrattad som svar. Det är en bortklemad strategi som funkar dåligt på dagens arbetsmarknad.
Faktum är att ”trålaren” inte betalat av sig sedan Göran Persson var statsminister, då det var högkonjunktur i Sverige och jag fick mitt första sommarkneg på McDonalds. Ungefär tio år sedan, alltså.
Min andra taktik fungerar nästan lika dåligt.
Jag kallar den ”hoppas att chefen har en bra dag” och innebär att jag söker en lång rad jobb jag inte är kvalificerad för, och därefter hoppas jag att personalcheferna är på jävligt gott humör.
Kanske har personalchef X just vunnit på lotto? Kanske bestämmer sig X för att anställa mig som sista välgärning innan hen ger fingret åt vd:n och letar sötvattensdelfiner i något kambodjanskt floddrag?
Det kan verka långsökt. Men faktum är att jag fått napp av taktiken.
Blev då bjuden på lunch av en informationskonsult på ett halvobskyrt lunchställe i Stockholm.
Restaurangen var proppfull av palmer, överallt hängde ljusslingor i grälla färger som ville tala om att vi satt i en exotisk miljö. Troligen spelades musik som återgav ljuden av tropiska nätter.
Halvvägs in i lunchen bröt konsulten isen och frågade om jag var kristen. Det var nämligen han. Jag svarade nekande, men sa inget om mina existentiella grubblerier. Kanske var det förhastat, för det blev inget jobb.
Däremot ville han att jag skulle följa med till hans lägenhet. Självfallet fick jag genast oanständiga associationer, men bestämde mig likväl för att hänga med. Han var ju ändå informationskonsult, och gudsman till på köpet. Inte skulle han utnyttja en stackars arbetslös.
Jag fick rätt. Han ville visst bara visa sitt kontor som låg i anslutning till lägenheten, och samtidigt passa på att ge mig en bok. ”Kristendom för ateister”.
Jag var väl i behov av frälsning.
Ironiskt nog kvarstår det behovet än i dag, fyra år senare. Även om det då som nu är arbetslöshetens plågor jag vill komma undan.
