Det positiva tänkandet har upphöjts till en av vår tids stora ideologier. Men konsekvensen är att enskilda individer skuldbeläggs för samhälleliga orättvisor.
Känner du att livet har varit lite tungt på sistone? Att studentlivet inte har levt upp till dina förväntningar? Att folk runt omkring dig inte ser och uppskattar dig för den du är, och att framtiden känns som ett stort svart ångesthål av osäkra arbetsvillkor och potentiell social marginalisering? Att livet, som Woody Allen en gång slog fast, är ”fullt av lidande och misär, men är över på tok för snabbt”? Att du kommer dö ensam?
Om svaret på åtminstone en av dessa frågor är ”kanske” ska gudarna veta att du är en förlorare. Vet du vad ditt problem är? Du är inte tillräckligt positiv. I stället för att lalla runt och tycka synd om dig själv kan du väl kosta på dig ett leende? Ingen tycker om en gnällspik; de är ju så trista att ha på middagsbjudningar.
Som min farmor brukar säga: ”Le, så ler världen tillbaka; gråt så kommer världen fråga om du har missat ett möte med din lyckocoach.”
Sträck på dig!
Vägen till framgång finns inom dig!
Våga säg JA till lyckan!
Ungefär så kan man också sammanfatta den filosofi som de senaste decennierna har nästlat sig in i praktiskt taget varje skrymsle av vår kultur: Det positiva tänkandet. Denna glättigt livsbejakande världsåskådning dikterar att kungsvägen till lycka går via din mentala attityd. Anlägger du en käck carpe diem-attityd ligger världen för dina fötter, medan negativitet och bitterhet är ett bergsäkert recept på misslyckande.
I den nyutkomna boken Wellnessyndromet undersöker forskarna Carl Cederström och Andrew Spicer det positiva tänkandet, som de anser har upphöjts till ideologi i vår samtid.
De menar att det är det positiva tänkandets fel att våra liv har förvandlats till en ”övning i wellnessoptimering”, där det förväntas av oss att vi iförda yogabyxor och stegräknare ska göra oss av med alla otrevliga laster, trimma våra kroppar, psyken och personliga varumärken.
I positivitetskultssamhället förväntas vi vända blicken bort från kollektiva frågor och in i oss själva. Vi ska i alla lägen eftersträva välmående och självförverkligande.
Positivitetsfilosofin lär ut att lycka är ett aktivt val. Den grundar sig i personliga beslut, hos fria, autonoma individer. Lycklig är således något du bestämmer dig för att bli. Lyckan i sin tur är grunden för framgång i livet – den gör dig hälsosam (den kan bota cancer!), den gör dig produktiv (du får mer gjort på jobbet!) och den gör dig till en bättre (och mer moralisk) människa.
Det budskap som basuneras ut av otaliga självhjälpsböcker, självutnämnda lyckoguruer och jobbcoacher är att du inte är beroende av ditt omgivande samhälle. Skälet till att du inte får ditt drömjobb, varför dina relationer spricker eller varför uppsatserna du skriver går åt skogen är för att du inte har rätt inställning.
Visst, det finns självfallet ett värde i ett visst mått av optimism. Hjärnforskare från London och Berlin har visserligen fört fram tesen att obotliga optimister kan lida av en mental defekt som gör dem oförmögna att se nyktert på livets realiteter. Men även dessa skulle säkerligen skriva under på att det är lite onödigt pessimistiskt att begå självmord bara för att man blivit underkänd på en salstenta. Men det finns icke desto mindre en stor baksida av det tvångsmässiga positiva tänkande som bemäktigat vårt samhälle.
I den uppmärksammade boken Gilla läget från 2011 beskriver Barbara Ehrenreich hur positivitetskulten fick sitt stora genombrott tillsammans med det nyliberala projektet, med dess fokus på ensamma nyttomaximerande individer som konkurrerar med varandra på den öppna marknaden. Detta var under Thatcher- och Reaganåren i skarven mellan sjuttio- och åttiotalet, men det positiva tänkandets rötter går att spåra betydligt längre tillbaka än så.
Ehrenreich hävdar att det positiva tänkandet härstammar från de amerikanska kristna kalvinisterna, ”som fäste vikt vid självkontroll och hårt arbete”, men var något mer dystra till sinnet än nutidens positivitetsivrare.
Men när det positiva tänkandet först nådde de breda amerikanska folklagren var det i den före detta metodistprästen Norman Vincent Peales bok The Power of Positive Thinking från 1952. I boken fanns den starkt moraliserande synen på vikten av självkontroll och arbete fortfarande kvar i brygden. Och detta har i sak inte förändrats sedan dess. Positivitetskulten är kluven.
Å ena sidan präglas den av ett magiskt tänkande, inspirerat av österländsk mysticism och tvivelaktigt underbyggda vetenskapliga rön som påvisar att en positiv inställning genererar god hälsa och ekonomiska framgångar.
Å andra sidan – som författarna till Wellnessyndromet uttrycker det – ”ett oförsonligt krav på eget ansvar”.
Ehrenreich skriver att det positiva tänkandet ända från bör- jan har fungerat som en ”ursäkt för marknadsekonomins grymmare sidor”. Det har, enligt henne, erbjudit näringslivet en möjlighet att föra över skulden för samhällsproblem på enskilda individer. Dessutom har nyliberalt sinnade politiker som David Cameron bland annat tagit fasta på ”positiva psykologers” påståenden att ett samhälles lyckonivå inte minskar på grund av, säg, nedskärningar eller lågkonjunktur.
Det stora problemet med denna världsåskådning är att den implicerar att alla jävligheter som kan drabba en människa kan tillskrivas hennes egen viljas slapphet. Människor som blir arbetslösa har inte ansträngt sig tillräckligt för att göra sig anställningsbara, folk som blir sjuka har inte tagit hand om sin hälsa väl nog, och fattiga har inte kämpat tillräckligt hårt för att bli rika. I det positiva tänkandets värld finns det inga kollektiva problem – enbart individuella lösningar.
Dessa antaganden skapar i sin tur ett försvar för upprätthållandet av klassklyftor och orättvisor, då personliga misslyckanden ses som ett utslag av karaktärsbrist. Därmed lämnas fältet fritt för närmast socialdarwinistiska fördomar om fattiga, sjuka och socialt marginaliserade grupper att florera. Och ett sådant samhälle är till sin natur ruttet, hur positivt vi än ser på saken.
Text: Marcus Bornlid
Illustration: Sara Ottosson
