Hösten 2014 skrev Niklas Gadelii en kandidatuppsats i lingvistik om integrering av lånord på standardarabiska. Nu berättar han för Uppsatsbloggen om sina minnen. Om oron som aldrig tog slut och sinnesförvirringen som stod på lur bakom hörnet.
Berätta om när läget kändes som allra mest kritiskt under din uppsatstermin.
– Egentligen var nog läget ganska konstant kritiskt. Jag minns att jag satt i en liten stuga utanför Varberg under hela jullovet och skrev. Jag kände att jag sakta gled in i någon form av galenskap, ett tunnelseende. Jag ringde min handledare på annandagen och den typen av grejer. Veckan efter skulle jag flytta till Jordanien, så jag var under viss press. Det var ständiga problem att lösa. Men när jag väl hade löst ett, uppstod ett nytt. Det var en uthållighetstävling.
Kan du nämna några sådana problem?
– Bland annat insåg jag när jag började skriva att arabiska bokstäver i hamnade i fel ordning i Word. Det var ett stort problem. Jag var tvungen att köpa ett svindyrt program som kunde hantera alla alfabet i hela världen.
Hur mådde du under den här tiden?
– Jag kände mig som ett jagat djur. Det gällde att äta eller ätas. Jag var konstant orolig för att min uppsats skulle gå åt helvete. Jag kände aldrig att jag kunde koppla av. Varenda gång jag tog ledigt kände jag att jag borde suttit och skrivit på min uppsats istället. Visst är handledarna där för att hjälpa en, men i slutändan är det bara jag som drabbas av konsekvenserna av ett haveri. Jag skulle beskriva det som en ensam process som kräver stor mental styrka.
Redde det ut sig?
– Allt löste sig får man nog säga. Jag fick komplettera lite men till slut blev det något jag är nöjd med. Det är också en del av problemet, man ser aldrig det positiva under själva processen, bara alla svagheter.
Vad har du att säga till alla studenter ute i landet som skriver uppsats just nu?
– Mitt bästa tips är att man ska se det som en process. Skriv regelbundet, en sida per dag till exempel. Men det är också viktigt att se det för vad det är. Det är en uppsats, visst är det viktigt, men det finns viktigare saker. Det är en lärandeprocess i sig själv. Ta hand om er där ute.
