Studentlivskrönikör Robin Vikström diskuterar varför de långa, skitnödiga föreläsningsfrågorna från en allt mer självsäker publik måste dö.
Den 26 maj 2011. Studentaftonutskottet huserade Margot Wallström i universitetsaulan, moderator var Barbro Hedvall. Wallström diskuterade sin dåvarande roll som FN-sändebud i frågor som rör sexuellt våld i konflikt och var briljant som alltid. Hedvall ställde likaså briljanta frågor, och de såg på allt som de hade gjort, och se, det var mycket gott.
Sen var det goda slut, och det obegripliga obligatoriska momentet gjorde entré: publikens interaktion. Det verkar ha blivit nästan lika självklart som föreläsningarna själva att publiken ak bjudas in att tycka, kommentera och avsluta ett publikt framträdande. Idag är det otänkbart att en moderator skulle skippa orden ”då släpper vi in publiken”, trots att det är det enda rimliga.
För i Wallström-aftonen hände det som så ofta händer då: frågan från helvetet kom. En kvinna i bakre delen av universitetsaulan fick ordet, ställde sig upp och satte igång. Fem minuter senare hade hon radat upp fyra helt eller nästan helt osammanhängande exempel, ställt ett obegripligt antal delfrågor och reciterat direkt ur en svensk översättning av Koranen. ”Vad tycker du om det?” avslutade hon med. Publiken skrattade. Jag skrattade. Inte frågeställaren. Margots svar var kort och briljant. Allt verkade oskyldigt.
Men oskyldigt var det inte, och inte heller kul. Gästen kanske ville visa Margot och andra närvarande vilken kunskap hon besatt i ämnet, eller också fungerade det som en bekräftelsemekanism efter att hon hållit käften och tvingats lyssna för länge. Men frågeställaren begick därmed ett fruktansvärt föreläsningsbrott, ett brott som jag upplever blivit allt vanligare sedan dess både i publika föreläsningar och i ämnesspecifika, gärna med två minuter eller mindre till kafferast.
Min poäng är: sluta upp med detta! För ingen av oss som regelbundet besöker UPF, Debatt i Lund eller Studentafton bryr oss ens lite grann om hur stort showoff-behov du har, eller om din skolgång präglats av duktig elev-syndromet. Om din fråga inte aktivt bidrar till ett trevligt intellektuellt samtal, eller formulerar något som du genuint undrar över, håll den borta. I det här fallet råder bortom allt rimligt tvivel devisen att tala är silver, men tiga är guld.
Det här handlar inte om huruvida du har rätt att uttrycka dig – du får såklart säga vad du vill precis när du vill. Det handlar om att din fråga är en onödig skitfråga, en skitnödig ofråga, som ingen vill höra. Om du behöver ett starkare argument, se det såhär: jag är intolerant, och din frihet att ställa dumma frågor påverkar därmed mig som av hälsoskäl inte längre kan delta i publika föreläsningar.
Nej, dessa föreläsningsfrågor måste dö! För annars dör ironiskt nog de publika föreläsningarna. Och kanske jag.
