En kalmarit på författarresa

Tove Folkesson är exil-smålänningen som med två böcker på lika många år har etablerat sig som en av svensk litteraturs mest intressanta namn. Med Lundagård har hon pratat om allmänmänsklighet, ambivalens och vikten av att värna om sin kreativitet.

Tidig eftermiddag i Lund. Tillsammans med ett tjugotal andra sitter jag i en cirkel i ett lysrörsljusupplyst klassrum på universitets Språk- och litteraturcentrum, Sol. Vi har samlats med anteckningsblock i hand för att lyssna på romanförfattaren Tove Folkessons föredrag om livet som ”publicerad författare” på Författarskolan, en utbildning vars syfte är att hjälpa aspirerande litteraturproducenter att färdigställa verk goda nog för förslagsutgivning.

Tove Folkesson har långt brunt hår, runt halsen hänger en rund medaljong på vilken en månskära är målad som motiv. Framför sig håller hon sin debutroman, Kalmars jägarinnor. Hennes ljusa stämma stiger och sjunker när hon läser högt ur en av bokens många metaformättade passager om gymnasietjejgänget som har givit boken dess namn.

Kalmars jägarinnor, som då den publicerades förra året rosades av landets professionella litteraturtyckare, kretsar kring huvudkaraktären Eva Zackrisson och hennes kompisars kamp mot tristessen i den konforma småstaden Kalmar. Dessa vill till varje buds stående medel undslippa det grymma ödet att bli som sina hopplösa föräldrar, vilka degar runt i radhus i stadens utkanter, och de hyser heligt förakt inför de välbeställda handbollstjejerna på Stagneliusskolan med deras blonderade hår och märkeskläder.

Tove Folkesson berättar för mig och de flitigt antecknande studenterna att hon skrev romanen som ett led i en uppgörelse och analys av sin egen tonårstids ”totala jävla mörker”.
– Boken var ett mörkt rum som jag var tvungen att gå in i med ficklampa. Jag ville gå tillbaka för att undersöka om det fanns något vackert i alla timmar på kaféer, alla opålitliga vänner och rödvinsfyllor, säger hon.

Foto: Christina Zhou
Foto: Christina Zhou

Tove Folkesson är 34 år och gick själv på Författarskolan 2010-2012. Under samma tid satt hon också som redaktionsmedlem i Akademiska föreningens litteraturutskott, Ordkonst. När hon nu gör ett gästspel i Lund så har hon sedan några veckor tillbaka varit aktuell med uppföljaren till debuten – Sund. Och  i likhet med föregångaren är även detta en alldeles strålande roman. Det finns en rapphet och livsglöd i boken, som handlar om Evas Zackrissons irrfärd från avhoppade universitetsstudier till allehanda folkhögskolor på jakt efter lycka och självförverkligande, som är otroligt ovanlig i svensk samtidslitteratur. Dessutom är den ofta väldigt rolig – ett faktum som bara det särskiljer den från den stora majoriteten av svensk samtidslitteratur.

Jag träffar en Tove Folkesson iförd solglasögon och utrustad med resväska i SOL-kafeterian strax efter att dammet efter den värsta lunchrushen har lagt sig. Hon har precis varit det stora dragplåstret en så kallad ”författarfrukost” på Pocketshop i Malmö och skämtar att det var första gången någonsin hon var den äldsta personen i rummet under ett boksamtal.

Hon är av allt att döma på gott humör och eftersom solen ligger på bestämmer vi oss för att slå oss ned vid ett av de runda borden på den lilla uteserveringen. Jag frågar henne hur det känns att vara tillbaka på sin gamla skola igen.
– Det är väldigt mysigt här, tycker jag. Men det är lite konstigt att det kommer nya studenter som tar ens plats, att livet liksom går vidare när man har lämnat en plats. Lärarna som fanns i ens liv, de har ju fått nya studenter nu. Men jag tyckte väldigt mycket om att gå här.

Att Tove Folkesson skulle komma att söka till Författarskolan i Lund var dock långt ifrån en självklarhet. I viss mån kan man säga att det var ett utslag av en livskris. Sedan hon i all hast flytt Kalmar efter avklarad studentexamen hade hon i början av trettioårsåldern hunnit med att samla på sig en hel drös akademiska poäng från olika A-kurser och avhoppade program. Hon hade rest runt i världen, och hon hade varit inskriven på tre olika folkhögskolor.

Men någon färdig karriärväg hade hon vid den här tidpunken fortfarande inte utstakad. Således började hon fråga sig vad hon egentligen hade gjort av sitt liv.
– Jag har alltid tagit livet på så stort allvar, vilket har gjort det svårt för mig att komma fram till vad jag verkligen vill göra. Eftersom jag har velat att det jag gör ska kännas så himla rätt. Till stor del har nog handlat om att jag har känt att jag har haft så otroligt många möjligheter, och då vill man ju inte välja fel.

I Sund är just frågan om hur man bör förvalta de privilegier som kommer med att ha vuxit upp i den svenska medelklassen i början av nittiotalet ett tema som Tove Folkesson har placerat i förgrunden. Romanen inleds med att Eva Zackrisson, efter en krasch på KTH:s skoltoalett, hoppar sina av arkitektstudier; i stället ska hon bli rocksångare och poet, sin generations Janis Joplin. Eva börjar träffa en livscoach för att frigöra sin inre potential och låter sig inspireras av Paolo Coelhos Alkemisten. Hon är besjälad av samtidens individualistiska budskap att alla kan bli vad de vill om de följer sina hjärtan.
– I Sund har jag undersökt vad vi ska göra med vår frihet när livet ändå inte går som vi har tänkt oss. I grund och botten är ju våra liv något som bara drabbar oss, men jag ville analysera vad som kan hända med en ganska självupptagen och naiv människa om hon får det förklarat för sig att hon är helt ansvarig för sitt liv. Och att hon kan bli vad hon vill, så länge bara hon vill det tillräckligt mycket.

tovefolkesson2
Foto: Christina Zhou

Under det att Tove Folkesson tar små tuggor av en veggibiff från kafeterian berättar hon att hennes hjältinna i mångt och mycket är ett koncentrat av hennes bästa och sämsta sidor. Dessutom delar de flera biografiska likheter med varandra. De är båda födda i Stockholm, men uppvuxna i Kalmar, där de läste natur på gymnasiet, fick högsta betyg i matte och fysik, och gick all in för hata det svenska skolsystemet.

Tove Folkesson säger att hon fann att den skriande bristen på kreativ stimulans under dessa år kvävde henne, och precis som i Eva Zackrissons fall innebar flykten från Kalmar upptakten till att hon, med poesins och musikens hjälp (bland annat inom bandkonstellationer), började återerövra sin kreativa ådra.
– Jag var jävligt arg under gymnasiet, men jag hade inga verktyg att uttrycka det. På nittiotalet var det inte lika inne med politik, och jag kände inte heller någon som höll på med skrivande heller. Det var först tio år senare, när jag började läsa på Författarskolan här i Lund och engagerade mig i Ordkonst, som jag faktiskt började umgås med folk som sysslade med skrivande. Människorna där tyckte att litteratur – och då framförallt poesi – var det coolaste och viktigaste i hela världen, och det blev på sätt och vis att jag fann min flock här.

Vid sidan av studierna på Författarskolan började Tove Folkesson också utbilda sig till folkhögskolelärare, och är i dag även verksam som svenskalärare på Fryshuset i Stockholm. Där har hon blivit än mer övertygad om betydelsen av att låta människor få upplopp för sina kreativa impulser. Något hon har märkt av i sitt arbete med de unga killar som har hamnat på glid som hon kommer i kontakt med där, är att dessa ofta just bär på en stor oförlöst kreativitet.

Och att detta, exakt som i hennes eget fall under gymnasieåren, tenderar att vändas till något destruktivt när kreativiten inte tillåts förlösas. Tove Folkesson rynkar på pannan och säger att det är oerhört märkligt att bara en liten klick i samhället förväntas skriva eller värna om sin kreativitet.
– När vi är små tillåts vi alla vara kreativa, men därefter klipps det för de flesta bara av. För min del har jag genom skrivandet av de här böckerna, via Evas ögon, kunnat analysera mitt liv och reflektera kring vart jag har hamnat i tillvaron, vilket har varit oerhört betydelsefullt.

Tove Folkesson gör en ansats för att resa på sig, hon behöver en stund för sig själv för att förbereda sin föreläsning. Samtidigt som hon sätter på sig sina solglasögon och sin prickiga halsduk konstaterar hon att en av litteraturens och skrivandets stora styrkor är att den tillåter oss att se på oss själva och andra i ett nytt ljus. Att fiktionen gör att vi kommer varandra närmare, och i förlängningen även oss själva, genom att den blottar vår allmänmänsklighet.
– Allmänmänskligheten är ju det som gör att litteraturen förenar människor i stället för att splittra. Politiken splittrar, eftersom den skapar ett vi och ett dom. Medan litteraturen med hjälp av berättelser visar att vi alla är väldigt lika, på djupet, oavsett vilka vi är. Och det är väldigt viktigt.