LITTERATUR Agneta Pleijel – Spådomen – En flickas memoarer (Norstedts)
Det är inte lätt att recensera någons minnen.
Att peka på brister i handlingen eller osannolika karaktärer faller lite platt när man vet att det här ju faktiskt har hänt – att det är verkligheten och inte dålig fantasi som får komma till tals.
I Agneta Pleijels ”Spådomen” är undertiteln ”en flickas memoarer”. Och vi får följa huvudpersonen Neta genom barndomen och upp till tidiga tjugoårsåldern. Det är en subjektiv verklighet, och Pleijel funderar också över om hon framställer sina föräldrar och deras trasiga äktenskap rättvist. Det förflutna påminner ibland om en dimma där många minnen har gått förlorade.
På grund av faderns akademiska karriär tillbringas uppväxten i mångt och mycket i en resväska, med stopp i Stockholm, USA och slutligen Lund. Utåt sett är trebarnsfamiljen en lycklig idyll, men innanför hemmets väggar sprids giftet.
Föräldrarnas äktenskap ligger i ruiner och förvandlas sakta men säkert till ett slagfält. Flickan gör sitt bästa för att navigera i det, men slits i sin lojalitet till bägge föräldrarna. Hon flyr hellre in i böckernas värld, och låter sin fantasi förgylla den grå vardagen, med inspiration från romaner och filmer. Hon drömmer om den räddning som en dag ska komma – dagen då hon slår sig lös från barndomen och familjens bojor.
Det är lätt att bli nostalgisk i en bok om sin barndom. Men Pleijel skriver osentimentalt och rakt på sak. Det är rått och intimt och hudlöst. Det är omöjligt att veta var verkligheten tar slut och fiktionen sätter in, men det som är påtagligt romanen igenom är att vi får ta del av en sorts katharsis – ett sätt för Pleijel att metodiskt reda ut sin uppväxt och komma tillrätta med sitt inre. Hur blev jag som jag är?
Bitvis är texten så utlämnande att känslan av att tjuvläsa någons allra hemligaste dagbok infinner sig. Får vi verkligen lov att ta del av det här…? Detta blandas med passager där Pleijel istället är kallsinnigt bortkopplad från känsliga händelseförlopp. Det hade kunnat förta lite av realismen, men det gör det inte. Istället förstår vi att likgiltigheten är en strategi flickan tar till för att överleva. För att klara sig igenom pappans otrohet, mammans psykiska sammanbrott, och kärlekens alla virrvarr. Men likgiltigheten har sitt pris: ”Hon vet inte att hon håller på att bli en människa som är svår att älska. Utåt glad, alltid glad. Inåt täckt av en hinna av is, som det kommer kosta henne mycket att bryta sig ur.”
”Spådomen” utspelar sig under 40- och 50-talet, men det genomgående temat, en flickas uppväxt, är tidlöst. Redan som barn förstår hon att kvinnokroppens funktioner, som mens och sexualdrift, är äckliga och något som man ska skämmas över. Samtidigt håller hon på att spricka av alla de känslor och drifter som rasar inom henne, och som hon inte kan släppa ut.
Som kvinnlig läsare är igenkänningsfaktorn hög. Och det gör att man dras in i berättelsen och identifierar sig med huvudpersonen till den grad att det är svårt att släppa boken långt efter att sista bladet är vänt.
