Spetsa CV:t och stick ut i mängden. Studentlivskrönikör Linnéa Berglund funderar över vikten av det personliga varumärket och om det är obligatoriskt att vilja göra karriär.
Det var inte helt lätt att skriva den här krönikan. Efter fyra terminer som studentlivskrönikör är det kanske inte så konstigt att det blir allt svårare att hitta ett ämne att diskutera. Jag vill inte vara för gnällig, men samtidigt vass. Inte bli uppfattad som en negativ bakåtsträvare men inte heller som någon helt utan åsikter.
Det handlar inte bara om att försöka skriva en intressant och relativt underhållande krönika för lundastudenter. Om ett år tar jag examen och dessa krönikor blir en del av mitt personliga varumärke, de kommer upp när du googlar mitt namn.
Och om det är något jag matats med sedan jag tog mina första trevande steg i kommunikationsbranschen är det budskapet att vårda mitt varumärke. Jag ska vara försiktig med vad jag postar på sociala medier, knyta kontakter med rätt personer, inte synas i ofördelaktiga sammanhang. För att ha möjlighet att göra karriär och med den få ett framgångsrikt och otroligt lyckligt liv krävs det ett personligt varumärke som sticker ut utan att för den skull vara för spetsigt.
En annons för EF uppmuntrade mig att kontakta dem om jag hade ”panik över min karriär”. Borde jag ha det? Måste man som kommunikatör, jurist, ekonom eller något helt annat drivas av en brinnande vilja att klättra högre och högre på karriärstegen?
Det känns inte längre okej att nöja sig med ett arbete där man trivs, där man känner att man gör ett bra jobb och har roligt. Det kanske är accepterat om du är lärare, men som kommunikatör förväntas du ständigt vilja ta dig längre fram, längre upp, förbi andra.
Det gör mig så trött. Visst är det positivt att vara på väg in i en bransch med utvecklingsmöjligheter, där det inte står helt stilla från inträde till pension. Men att förutsätta att precis alla vill bli partner eller sitta på en VD-post är att missta sig. Och tur är väl det, för så vitt jag vet behöver ett företag inte mer än en verkställande direktör?
Kanske blir den här krönikan dödsstöten för mitt varumärke. Om så är fallet får jag helt enkelt nöja mig med det lilla och hoppas att livet blir bra ändå, utan fina titlar och ett stort bankkonto. Och det känns faktiskt helt okej, för det finns annat som är viktigare.
