Det var en vanlig söndagsmorgon i februari. I borgen spred sig den välbekanta lukten av punsch och pytt-i-panna och vägen upp till redaktionens tornrum försenades av att skosulorna ständigt fastnade i något odefinierbart klet på trappstegen.
Det var först uppe utanför redaktionen som jag kunde konstatera att nattens nationsbal hade varit vildare än vanligt. Över golvet på fjärde våningen hade någon strösslat ett konfetti av finstrimlade Lundagårdstidningar. Redaktionens nedryckta skylt hittade jag i en mikrovågsugn i köket.
Efter hand fick vi även höra om kulmen på festligheterna: Ett par nationskuratorer hade roat sig med att göra ett bål av våra tidningar ute i Lundagård.
Bakgrunden var inte svår att spekulera om. Just då höll Lundagård på med en granskning av nationernas klubbvakter. Dessutom rasade en debatt i tidningen om alkoholkulturen i samma organisationer.
Själva tilltaget var inte precis oförglömligt i sin finess. Inte heller var det oförlåtligt. Däremot var det ett intressant symptom på den mer långvariga och underliggande kris som präglar stora delar av Lunds studentliv i början av 2010 talet: en förlamande rädsla för kritik.
Med avskaffandet av kår- och nationsobligatoriet 2010 blev studentorganisationerna tvungna att förtjäna sina medlemmar. Året efter gjorde Lundagård ett rikskänt och häftigt omdebatterat avslöjande om hur svartsminkade studenter iscensatt en “slavauktion” på en sittning.
På det följde en debatt om studentlivets ledarskap och värderingar – och, bland dem som lade till en maktanalys: Dess seglivade små vardagligheter som gjorde studentlivet betydligt svårare att ta sig fram i för dem som hade en hudfärg, klassbakgrund eller kulturell tillhörighet som inte funnits på universitetet sedan 1600-talet.
Universitetets reaktion var “The Lund University Experience”, ett koncept där studentlivets värderingar uttalat är en del av universitetets varumärke. Åtgärderna mot synliga övertramp stärktes. 2013 stängde LTH ner D-sektionens hemsida med kritiserade sångtexter. Och efter debatten om alkoholkulturen i studentlivet villkorade rektorn ekonomiskt stöd till nationerna med att det skulle gå till alkoholfri verksamhet.
Förändringarna förde mycket gott med sig. Insikten att studenter som inte kände sig hemma i studentlivet kunde välja bort det stärkte de krafter som länge kämpat för självklarheter som sånghäften utan sexism, varsam ekonomihantering och en kårkultur där även den med handikapp kan delta.
Tillsammans med den allmänna professionaliseringen av studentlivet ökade de också kraven på meritokrati. Acceptansen för vänskapsrekryteringar till viktiga poster minskade. Lundakarnevalen fick sin första kvinnliga general.
Men med varumärkestänket kom också ökad slutenhet. För oss som jobbade med att bevaka studentlivet var svängningen tydlig. Lunds universitets studentkårer började föra vanliga diskussioner bakom lyckta dörrar. När studenter öppet protesterade mot sexistiska medlemstidningar eller farlig alkoholhantering anklagades de för att skjuta Studentlund i sank.
I stället borde studentlivet bygga vidare på sin tradition av öppenhet, låga trösklar och högt i tak. Kritik och het debatt borde inte ses som ett hot, utan som själva livsluften. Och i det här fallet är det snarare universitetet, med sina obegripliga hierkier och omvittnat räddhågsna klimat, som har något att lära.
Lundagårds roll är att öppna fönster i studentlundsborgen så att luften kan blåsa in. Ett tidningsbål då och då får man se som ett gott betyg.
Ida Ölmedal
Reporter på Fokus
Redaktör 2011-2013
